Året som gått

Snart är året slut, och om kanske ett par veckor (kanske mer, kanske mindre) händer betydligt större saker än ett fjuttigt nyår. Det blir helt klart ett spännande 2008.

2007 var i stort ett bra år. Det började visserligen tungt och trist, men sen har det varit riktigt fint större delen av tiden. Sommarsemestern gick lite för fort och vi var inte på torpet så mycket som vi ville, men det blir andra bullar nästa år. Jag trivs på jobbet och tycker jag följt förra årets nyårslöfte (att hitta balans) rätt bra. Jag har lagt ner lagom med energi på det mesta och blivit bättre på att säga nej när det behövs.

Att förlora Hasse var sorgligt och han är fortfarande saknad. Men nu när lite mer tid har passerat tänker vi mer på alla skratt och alla mysstunder han bjöd på, istället för på själva olyckan och att han är borta. Han fick ett kort liv, men han har lämnat avtryck.

Jag brukar ju ge ett nyårslöfte i andan "lägg till, dra inte ifrån". Men inför nästa år vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Inte för att jag är så perfekt att det inte finns något att ändra på (även om det är bra nära såklart!) men för att nästa år kommer att bli så olikt alla andra år att det är svårt att föreställa sig riktigt. Därför håller jag kvar vid förra årets löfte och fortsätter jobba på att hålla mig i balans. Inte bara mig förresten, hela familjen :-)

Efter julen...

Julen förlöpte lugnt och fint och trevligt. Vi blev 14 personer, 1 hund och två bebisar i magar så det börjar nästan närma sig Sattajärvijular. Fast det blir inte riktigt samma julkänsla utan snö och ett evigt rännande fram och tillbaka mellan ena och andra sidan ;-)

Efter jul hade jag ett par riktigt trötta dagar då jag bara sov och sov. Däremellan hade jag ont i ryggen också, men jag har ju varit förskonad tidigare så jag ska inte klaga. Nu är jag piggare och sitter med vetevärmaren som verkligen är toppen! I torsdags (vilket var dagen då jag var som tröttast) kände jag hur bebisen liksom sjönk ner. Dagen därpå var det dags för näst sista mvc-besiktningen och då fick jag bekräftat att den fixerat sig. Det lättar lite på lungorna, men är mer tryck nedåt istället. Och ryggvärk som sagt. Bra att det går framåt, men den får banne mig vänta till rätt sida om nyår!

Idag åkte vi med MoP till K-holm för att hälsa på Martins föräldrar. Den andra Krantz-familjen, med extra bonusgäst, var också där så vi fick gosa med I mellan god mat och fika. Riktigt kul att ses igen, nästa gång blir nog först när bebisen är ute skulle jag tro.

Det känns fortfarande väldigt overkligt att det är en riktig bebis därinne. Jag känner ju hur den rör sig, men på nåt vis känns det mer som att jag ska vara gravid resten av livet snarare än mamma. Men det tar väl ett tag innan man fattar. Jag väntar med spänning på att mina ögon i nacken ska växa ut ;-)

Nå men god jul då...

Idag fick jag sova längre, ända till nio. Visserligen med de sedvanliga toa-rundorna, men ändå bättre än igår! Dessutom fick jag morgonklapp av M (fast vi inte skulle...), skivan med olika svenska artister som sjunger Cornelis. Flera av mina favoritlåtar var med och det var kul att höra dem i nya versioner.

Till frukost blev det gröt från igår (bra med micro ibland) och tända ljus. Sedan gick Tage och Martin på promenad och kom hem med Ceasar. Tage fick en gummiboll med hål för godis som han har lekt med ett bra tag. Den var riktigt kul även när godiset var slut och dessutom hållbar! Nu har han dock lagt sig att vila en stund... med bollen inom nära räckhåll såklart ;-)

Nu äter jag lite pasta med pestokeso och sen ska vi packa ihop alla sakerna och åka till Mellas. Det är både julklappar och julmat och fika som ska med, men vi har en lista så vi ska nog få med det mesta. Och har vi glömt nåt så är det ju tack och lov inte långt att hämta. Tror faktiskt jag och Tage ska ta och promenera dit istället, så får jag också lite frisk luft och motion. Det är bara småbackar dit så det är bra promenadväg även för en med jättemage och foglossning.

Jag har inga fina julbilder men önskar God Jul ändå! :-)

Gröt i huvet...

Något är helt klart inte som det borde vara. I morse gick jag nämligen upp kvart över 6, efter att ha försökt somna om jättelänge! Jag var sugen på tomtegröt, så gröt fick det bli. Medan jag väntade på den åt jag en första frukost bestående av leverpastejsmörgås och njöt av alla fyra adventsljusen. När gröten var klar gjorde jag ett milt försök att väcka Martin. Han tyckte dock att det var en dum idé att gå upp tidigt (Tage höll med) så jag fick äta gröten framför Lilla huset på prärien istället. TV-utbudet vid den tiden på morgonen är rätt klent.

Hela dagen har sedan gått i julförberedelsernas tecken. Vi har trillat köttbullar, kokat rödkålschutney och gjort sallad på polkabetor och fetaost. Tage åkte med hundflickorna till A och kom hem som en helt ny hund! Tyvärr avslöjar trimningen att han numera ser ut som en knubbsäl, men det ska vi väl kunna råda bot på. Ämnesomsättningen har helt klart förändrats sen kulorna rök, och dessutom har han blivit mer matintresserad.

Julklappsbyten med hundflickor + husse och matte hanns också med. Tage fick bland annat en pipboll (bästa presenten: både boll och pip i ett!) som höll oväntat hög kvalitet (antagligen inte till grannarnas glädje).

Nu ska jag äta några rostade mackor och sen gå och sova. Hoppas verkligen jag får sova längre i natt!

Ledig igen

Sådärja, då var det färdigjobbat. Känns skönt! Martin och Tage har varit på långpromenad i Hellasgården tillsammans med Micro och Micromatte. Nu ligger Tage utslagen och snarkar så jag ska försöka slå in hundpaketen utan att han märker nåt. Igår när jag satte mig vid skrivbordet för att slå in andra paket satte han sig genast bredvid och pep. Han tycker inte alls att han måste vänta till julafton med att få sina paket ;-)

Men först ska jag dricka en kopp te, äta några goda saffransskorpor (bakade av kusin M som var på besök i veckan) och försöka smuggla in lite julmusik på stereon utan att Martin protesterar...

Aktiv dag

Idag har det varit en riktigt social dag. Först hälsade jag och Tage på hos kusin J (där också 2xE fanns, samt förstås N). Mest för att få nycklar till lägenheten men också för att fika och träffa 2xE. Därefter knallade vi iväg till pojkarnas gamla dagis. Vi mötte två av fröknarna på väg dit och Tage blev så glad att han vickade på hela rumpan! Fröknarna var också glada att träffa Tage igen. Eftersom vi fick tag på dagmatte så snabbt så hann de flesta inte säga hejdå. Vi fikade en stund och Tage gick från fröken till fröken och blev behandlad som en liten prins. Han verkade inte alls sugen på att gå därifrån ;-)

På väg hem ringde mobilen och även om jag egentligen slutat jobba så kan jag inte svika en av favoritkollegorna när det krisar. Alltså har jag jobbat hela eftermiddagen (tack och lov hemifrån) och några timmar lär det bli imorgon också. Allt på grund av att en annan kollega är hopplös på att leverera i tid! Tyvärr blir jobbet inte så bra som jag skulle vilja heller - tiden finns inte och texterna är inte av någon högre kvalitet enligt min åsikt. Men vi ska nog få iväg något acceptabelt iaf.

Martin skruvar ihop vår nya dator (den gamla är seg och slö), Tage tuggar tuggben och jag ska sätta mig och korrläsa en sista gång...

Nyfiken i en strut

Iår bestämde jag och Martin att vi inte köper klappar åt varann, utan istället en gemensam - nämligen nya högtalare så vi slipper jätteklumparna som tar upp plats. Dock råkade jag ändå hitta en sak som jag tyckte Martin behövde och därför köpte jag den i julklapp "till husse från Tage". Rimmet var klart men paketet hade jag inte hunnit slå in och för att inte Martin skulle se vad det var i förväg gömde jag klappen bakom mitt pysselskrivbord. Där skulle han ju aldrig snoka!

På själva pysselbordet ligger ett gäng klappar som ska slås in... och däribland en påse med saker till Tages kompisar (och till honom själv såklart). Givetvis kan han sniffa sig till pipdjur även om de ligger i påse och efter att den legat på kökssoffan ett tag var han där och snokade som en galning igår. Idag tog han upp spåret igen och det förde honom alltså till skrivbordet...

Själv stod jag i köket och förberedde maten när jag hör Martin ropa "Nej Tage" och därefter "vad är det här för nåt". Tage hade alltså hittat Martins klapp (som legat i samma påse som pipisarna) och dragit fram den från sitt gömställe! Snacka om att sabba överraskningen!

Det var dock inget pipdjur (till Tages stora besvikelse) utan ett midjebälte att fästa kopplet i så det blir roligare för Martin att ha med Tage ut på löprunda. En julklapp jag tror Tage också kommer att uppskatta när han väl förstår vad det är.

För ögonblicket har Tage lagt ner projektet leta klappar, men jag tror inte för en sekund att jag skulle kunna slå in paketen och förvara dem någonstans där han kommer åt ;-)

(Rimmet var förresten såklart: God jul husse önskar Tage, hoppas den passar runt din mage")

Tillökning i familjen

Vi har blivit med micro, helt oväntat. Vi hade visserligen planer på att köpa en (mest för att jag ska kunna värma vetevärmaren, annars hade vi tänkt vänta tills vi kände att vi behövde en) men när jag var o hälsade på familjen HAJ (fast J var inte hemma) igår så undrade H om vi inte ville ha en i julklapp! J hade nämligen vunnit den på företagets jullunch och eftersom de redan har en mer avancerad modell så hade de inte behov av en till. Alltså åkte jag hem med micro på passagerarsätet och M bar in den igår och installerade den på sin hylla.

Det blev jättebra, men jag är så ovan vid den att när jag skulle värma min lunch alldeles nyss tog jag automatiskt fram en kastrull! Vi har iof haft micro förut, men eftersom vi aldrig använde den (mer än till popcorn) gav vi bort den till MoP. Men nu när det såsmåningom blir små matportioner som ska värmas kommer vi säkert att få bra användning för den. Tack HAJ! :-)

Om microkarman är bra för tillfället så är det sämre med bakkarman. Jag tänkte hinna baka lussebullar innan jag åker till jobbet, men degen har inte velat jäsa så nu lutar det åt att den åker in i kylen för långjäsning och så får jag baka den senare istället. Egentligen har jag ju slutat jobba, men jag ska in en sväng och visa lite grejer för hon som ska vikariera för mig. Sen väntar leeeedighet igen!

Smått

Idag har jag tvättat babykläder. De är så små att man måste pipa oiiiii när man skakar dem. Dessutom insåg jag att vi numera behöver klädnypor - de minismå sockorna går inte att bara hänga över torklinan som våra :-)

Agnes ängel

...på anonym begäran. Den brukar sitta på tv:n för jag har ljuslyktor till vänster och då glimmar guldet så fint på kvällarna!

Inte som alla andra...

Nä, Tage är verkligen inte som andra hundar. Förutom att han fortfarande gjort en min av att vilja stiga upp (kl är tio och jag har varit uppe i över en timme) så har han ibland en minst sagt speciell sovstil...

Det ska inte vara lätt inte...

Med risk för att låta som en gammal tant (igen): det var bättre förr! På den tiden då man kunde hitta tydligt skyltade postkontor för att skicka paket och brev. Idag fick jag irra runt till tre olika ställen innan jag lyckades få iväg paketen. Dessutom kändes stället tämligen opålitligt så jag hoppas verkligen att de frankerat rätt och att paketen verkligen går iväg idag som de lovade.

När det ärendet var fullföljt var det dags för läkarbesök för att titta på min krokiga rygg och bedöma förutsättningarna för att få ryggbedövning. Läkaren sa att det inte alls var omöjligt, men att det kunde ta längre tid och kanske kräva fler än ett försök. Dessutom var det större risk att de skulle komma åt någon nerv. Det låter ju väldigt mysigt... men jag kanske kommer till ett läge då jag ändrar uppfattning om det ;-)

Dessutom tyckte hon att om jag vill ha EDA så skulle jag få nålen insatt tidigare än vanligt, för att det ska bli lättare att sticka. Men hur sjutton ska jag kunna veta det i förväg liksom? Nåja, det ger sig väl. Jag kan alltid ta med ett av Tages tuggben att bita i...

Bara en månad kvar nu...

Framför julpyntat köksfönster. Julgranskulorna tillhör mitt absoluta favoritpynt (tillsammans med Agnes ängel som sitter på TVn (ej i bild alltså) och Amandas tomte som står bredvid adventstaken).

Och jag tycker faktiskt jag förtjänar några poäng för att jag inte drar ett billigt skämt om advent och väntans tider ;-)

Slö söndag del 2

Idag har jag varit riktigt trött och sliten. Kanske ett resultat av en väldigt aktiv gårdag (efter minijulen var det middag och sen Gardell-show), kanske beroende på att det banne mig inte går att sova bekvämt på NÅT sätt mer. Men det verkar gå i vågor så jag hoppas det blir bättre i natt.

Förutom att jag slagit in och adresserat några julklappar så har jag mest tillbringat dagen med att läsa, sova eller som här: titta på McGyver tillsammans med Tage. Nu är dvd-boxen slut, så nästa gång det inte är nåt bra på TV får jag satsa på Six Feet Under istället...

Slö söndag...

Mitt i uppdaterandet av förra inlägget väser Martin att jag ska komma med kameran. Vi är hundvakt åt C några timmar och hans favoritplats i soffan är på ryggstödet. Särskilt i närheten av Martin...

Lill-Robban

Igår var det minijul med bästa sällskapet, godaste tårtan och sötaste Robert. För det mesta tycker jag han påminner om Hs pappa Barry.

Tage var lite spännande tyckte R. Tage pussade honom artigt på handen några gånger men föredrar barn som är lite äldre och äter riktig mat, helst själva. Det hamnar mer på golvet då ;-)

Ibland, som på bilden nedan, är R riktigt lik sin mor också. Häftigt att det finns så mycket i en person... och ändå har han plats att se ut som sig själv också! Han verkade nöjd och glad med julfirandet och jag har än en gång fått bekräftat att hängselbyxor är ett bra plagg när man håller i småbarn. Både klädesplagg och leksak i ett!

Sooooovmorgon väntar

Sådärja. Då har jag jobbat sista arbetsdagen (och blivit bjuden på tårta och kramar) och faktiskt hunnit avsluta allt viktigt. Jag ska visserligen jobba en liten skvätt hemifrån, och dessutom besöka kontoret ett par timmar för att hjälpa ersättaren komma in i jobbet lite. Men på måndag ska jag och Tage sova precis hur länge vi vill :-)

Det känns konstigt att sluta jobba, särskilt som vi på sista mötet idag pratade om allt spännande och nytt som händer nästa år. Fast jag kan ju inte påstå att det som händer här hemma kommer att vara mindre spännande...

Vi har firat med ugnsstekt lax, sallad och gott bröd samt skålat i alkoholfritt vin. Micro med matte gjorde oss sällskap och sen blev det glögg och pepparkakor framför På spåret. Martin gav programmet en motvillig chans, men är tyvärr fortfarande inte omvänd. Tur det finns vänner som det också är panchis-varning på ;-)

Apropå det så ska jag nu vattna blommorna och sen sätta mig att brodera lite på ullen jag och T tovade förut. Varför vänta tills man är 65 med att ha kul?!

Gläns över sjö och strand...

Ikväll ska jag på efterlängtat Luciafirande. Inget ger väl så mycket julstämning som just det? Skulle vara pepparkakor, lussekatter och glögg isåfall. Och julpynt ;-)

Fast faktiskt har jag sett ett luciatåg redan i morse! När jag lämnat Tage hos dagmatte och går till tunnelbanan passerar jag nämligen ett dagis och i morse var alla ungarna ute och lussade för föräldrarna. Det såg riktigt gulligt ut men jag hade ett morgonmöte så jag kunde inte stanna och tjuvtitta.

Idag var det magbesiktning igen och jag fick godkänt igen (till skillnad från bilen som jag besiktigade förra veckan och vi sen fick lämna på verkstad...). Två cm större mage än för två veckor sen, bra blodtryck osv. Jag känner mig piggare också, vilket jag misstänker hänger ihop med att det bara är en arbetsdag kvar!

Martin, magen och jag

Första bilden från proffsfotografen damp ner i inboxen idag. Vem kunde tro det skulle bli så fina bilder i vårt kök, med bara befintligt ljus från fönstret?

Life is playing...

Martin är nog inte lika nöjd. Han har nämligen åkt till IKEA för att köpa spjälis. Inte hans favoritaffär direkt, men å andra sidan behöver han bara köpa just sängen - allt småpyssel har jag tänkt fixa själv i nästa vecka. Men att kånka på spjälsäng känns inte så lockande just nu.

Nåja, när han kommer hem väntar ju nybakta pepparkakor och mjölk som belöning :-)

(Förresten har vi inte röda lysdioder i mjölken, det är min favoritljusslinga som speglar sig)

Kolme, kaksi, yksi

Nu är det tre ynka arbetsdagar kvar. Tre dagar och många lösa trådar. Tack och lov behöver jag inte knyta fast dem alla själv, men det finns vissa saker jag verkligen vill avsluta.

Men samtidigt vill jag också få den här veckan före jul till att landa själv - ordna de sista klapparna, baka lite och bara ta det lugnt däremellan.

Idag var en riktigt knölig dag med många kunder som ringde och en massa småtåtar att dra i hela tiden. Men å andra sidan har jag betat av en hel del smågrejer och det känns skönt att kunna stryka från listan. Det ger sig nog. Jag har ju tre dagar på mig :-)

I helgen kommer familjen AW ner till Uppsala och vi ska fira minijul på lördag. Ett perfekt sätt att börja sin nya arbetsfria tid på! Det ska bli så kul att träffa dem och M igen. Allra mest längtar jag dock efter att få träffa lille R, ta inte illa upp ni andra ;-)

Har känt mig riktigt tung idag, men det kanske inte är så konstigt. Varje extra promenad tär på krafterna. Inte blir det direkt bättre av att jag måste upp och gå på toa minst fyra gånger varje natt, så sömnen blir lite splittrad. Jag längtar verkligen till nästa vecka då jag får sova hur länge jag vill. Och är oändligt tacksam över att Tage är lika morgontrött!

Nu väntar sängen, men först ska jag äta några mandlar för att se om det verkligen stämmer att det hjälper mot halsbränna. Jag har visserligen köpt hem gaviscon men jag har såpass lite besvär att det känns onödigt att ta tabletter.

Jul, jul...

Igår bakade vi pepparkakor (well, jag bakade och Martin gräddade) på den nya omgången deg. Den var betydligt bättre tack och lov! Tage fick smaka en bränd hare och höll sig sedan i köket hela kvällen...

I helgen var proffsfotografen på besök och vi fotades både på lördagen och söndagen. Resultatet ser väldigt lovande ut, bevis kommer såsmåningom. Jag förstår inte hur hon lyckas, men till och med jag själv blir nöjd med hur jag ser ut på bilderna :-)

Tage var inte ett dugg road av fotograferingen, trots ansträngningar och kex. Och när Tage inte är road då syns det verkligen att han inte är road... Till sist gav vi upp och lät honom gå ner på golvet. Och se, då lägger han sig så fint vid våra fötter så vi fick en massa bra bilder ändå! Han ville bara ha det på sina villkor. Är man borderterrier så är man!

Hemma bäst

Idag jobbar jag hemifrån (lunchrast nu, så nej: jag myglar inte!). Det känns väldigt effektivt, om än lite ensamt. Men man slipper ringande telefoner och kan koncentrera sig mer på det man ska göra. Dessutom kan man som bonus hänga upp balkongbelysningen på lunchen, vilket jag tänkte göra alldeles strax :-)

Fast nästan bäst är att slippa hemresan, som numera tar minst 45 minuter eftersom jag går långsammare än vanligt. Skönt att kunna börja med maten redan när jag "stämplar ut" och att inte behöva trängas med alla fyrtioåtta miljarder människor på centralen...

Otroligt nog är det, när den här dagen är avklarad, bara sex arbetsdagar kvar. Sex dagar! Jag kan inte begripa det och jag undrar om jag kommer att göra det ens på fredag nästa vecka!

Det ska bli skönt med lite ledighet innan bebisen kommer. Jag räknar ju med att det blir en månad, men igår när jag paniktrimmade Tage (det är ju trevligt om man ser ansiktet och inte bara lurv på bilderna som proffsfotografen ska ta i helgen) hos en uppfödare berättade hon att hon fick sitt första barn tre veckor för tidigt. Tre veckor skulle innebära alldeles lagom till jul och bara EN VECKA efter att jag slutat jobba. Jösses! Nu tror jag ju inte det händer oss också, men det kan ju göra det...

Mycket deg blir det...

Smördegsbehovet är för tillfället stillat. Jag har just ätit den sista av Taimis smörbakelser, s0m pappa hade med sig när han kom på besök i helgen. Utsökt goda och precis vad jag (och knodden?) behövde! :-)

Julbaket blev inte lika bra som väntat, eftersom jag råkat ha i för mycket mjöl i pepparkaksdegen. Den var hopplös att baka ut men kakorna smakade tack och lov bra ändå. Jag lämnade dock de flesta hos H eftersom jag kommer att göra en omgång till före jul. En omgång deg iaf, jag tänkte lämna hälften till C-syster så flickorna får baka också.

Hur som helst var det förstås kul på julbaket ändå. Lussekatterna blev både fina och goda, och så åt vi tomtegröt och drack glögg. Mycket lyckat (som varje år), men synd att J blev sjuk och inte kunde vara med.

Ikväll har vi haft besök av JoN och ätit lammkotletter med tzatziki och rostade rotsaker. Inte illa om jag får säga det själv :-)

Ge mig SMÖRDEG

Okej, jag tar tillbaka det där om att jag bara är sugen på nyttiga saker. Jag vill ha Taimis smörbakelser. Julstjärnor. Wienerbröd.

Inte så mycket socker med andra ord, men desto mer FETT. Undrar om det betyder att knodden ännu är en riktig tunnis ;-)

Äntligen en bild på Hasse och ringen!

Med ringen på det här viset sprang han omkring, skuttade och ruskade på huvudet. Och jo, en borderterrier kan skälla trots att de har något i munnen ;-)

I kylen...

...ligger nu en sats pepparkaksdeg och mognar inför julbaket på lördag. Återstår bara att se om den nya kylen har samma effekt på degen som den gamla. Det är visst något med luftfuktigheten och temperaturen, för pepparkaksdegar har en tendens att krympa lite för varje dygn som går...

Växer så det knakar...

Enligt dagens besiktning är allt bra: järnvärde, blodsocker, blodtryck, magkurva och vikt. Barnmorskan trodde att tröttheten beror på infektionen... kanske i kombination med för mycket aktivitet.

Jag är lite piggare idag så det stämmer nog. Får försöka ta det lugnare, men det är svårt när man har roligt. Ikväll ska jag dessutom provbaka en kaka för jobbets räkning och så tänkte jag göra pepparkaksdegen inför helgens julbak med Hanne och Johanna. Pepparkaksdegen kommer dock att gå som en barnlek nu när jag har hushållsassistent! Tror vi unnar oss hämtmat från greken ikväll. Ifall inte Martin tänker till och komponerar nåt kulinariskt av grönkål, rödbetor och vitkål (vilket är ungefär vad vi har hemma) förstås.

De senaste dagarna har jag varit i princip konstant hungrig så jag antar att knodden vill växa till sig lite. All energi går väl åt till att sparkas, för den lever om rätt bra nu. Före lunch var jag tvungen att äta ett päron och på eftermiddagen har jag ätit både banan och mandarin, förutom lussebullen (vi firar Maltedagen på jobbet... malt... hehhe) och den rejäla portionen lammgryta jag åt till lunch. Och ändå är jag fortfarande hungrig!

Det är ju tur jag mest är sugen på bra saker och inte godis :-)

Inte riktigt på topp

De senaste dagarna har jag inte riktigt mått bra och igår gick jag hem tidigare från jobbet. Jag hade ont i magen och kände mig matt och yrslig. Eftersom vinterkräksjukan härjar så tyckte jag det var bäst att gå hem. Det verkar inte vara det dock, men däremot sov jag fram till halv åtta, åt mat och gick sen och la mig vid nio igen.

Idag har jag jobbat hemifrån, med flera vilopauser då jag känt mig illamående och lite yr. Men jag ska till MVC imorgon så jag får be att de kollar blodvärdena då. Det kan ju vara så enkelt att jag behöver (ännu) mer järn eller nåt.

Helgen var desto mer aktiv. På lördagen vaknade jag pigg medan det ännu var mörkt ute. Jag låg kvar ett tag och försökte somna om, men kl sju var jag uppe och kokade mannagrynsgröt till frukost! Dessutom var jag pratsam och på gott humör, varken jag eller M kände igen mig ;-)

Så fort ICA öppnat gick M och handlade och sen bakade jag lussekatter och pappas långpannebröd. Det var ju Knoddens första julbak, så det måste självklart dokumenteras...

Den nya, långa arbetsytan är verkligen toppen! Gott om plats för både bakbord, plåt och assistenten (syns ej i bild).

Förutom att jag bakade så gjorde jag julmusli också, efter inspiration på Lilla livet, stort.

Hur som helst så tog jag dinkelflingor och havregryn och blötte upp dem lite i apelsinjuice. Kryddade med lite kryddnejlika och massor av kanel (skulle ha varit ingefära också, men den var slut) och blandade i valnötter, hasselnötter, mandel och kokosflingor. Sen rostade jag allt i ugn tills det var krispigt och gott. När det svalnat blandade jag i russin och torkade tranbär. De sistnämnda var verkligen en hit!

På eftermiddagen hälsade Malin på en sväng och sen var vi på middag hos HAJ på kvällen. Nästa dag bar det iväg till torpet där vi begravde Hasse, hälsade på Isabella och hämtade lammet som slaktats i onsdags.

Väl hemma ställde jag mig och karvade kött att göra gryta och färs på, medan Tage intresserat följde minsta rörelse. Efter att ha rådgjort med L fick han ett ben att tugga på under uppsikt och han hann ha det ett bra tag innan det började flisas sönder. Snacka om att han var lycklig! Vi fick skura köksgolvet sen, men det var det värt.

Själva stekte vi upp ett par kotletter var och de var verkligen gudomligt goda! Vi hade nog lätt kunnat äta upp alla kotletterna på en gång, men tornedalskvinnan i mig gillar att fylla frysen.


Igår karvade M det sista av köttet medan jag låg och vilade. Sen invigde han köttkvarnen som följde med assistenten och i frysen ligger nu drygt två kg lammfärs, ett tiotal lammkotletter och två rejäla stekar. Dessutom gjorde jag lammgryta med rotsaker och vitlök ikväll...

Hm... vid närmare eftertanke kanske jag är trött och matt för att jag varit lite för aktiv i helgen...

Nu vilar Hasse på torpet...

...under äppelträdet tillsammans med sin favoritleksak "den gula ringen". Han var inne på sin tredje.



Men det är såhär vi minns honom: Alltid nyfiken på vad vi höll på med


Ständigt på hatthyllan när vi åkte blåa volvon


Och här tillsammans med gula ringen. Jag vet vi ska ha en bild när han leker med den men hittar inte, så det får bli en där han somnat med ringen som huvudkudde...

Då går man på knark då...

Det som kändes som lätt mensvärk (och som jag trodde var någon typ av förvärk) kom tillbaka igår. När det inte gick över ringde jag släktens egen barnmorska som rådde mig att ta två alvedon och om det fortfarande kändes så skulle jag ringa förlossningen för säkerhets skull. Jag gjorde som hon sa (trots min aversion mot värktabletter) och la mig på soffan med Tage som var extremt vaktig och skällde på obefintliga ljud. Samtidigt försökte jag få tag på Martin som var på företagsfest och de hade den dåliga smaken att hålla till i en källare med usel mottagning! Ytterst irriterande!

Värken gick inte över och när jag äntligen fått tag på M och han kommit hem ringde vi förlossningen, lämnade Tage hos micromatte och tog en taxi till Huddinge. Där fick jag lämna prover och sen fick jag övervakningsband på magen och ligga och vänta i vad som kändes som en evighet innan läkaren kom. Jag har dock rätt bra förståelse för det, eftersom jag hörde några obehagliga skrik från ett förlossningsrum. Men dem ska jag nog försöka förtränga :-)

El Knoddo mådde tack och lov fint och det var inga riktiga förvärkar utan mitt livs första urinvägsinfektion! Det kunde tydligen arta sig på det viset för jag har inte haft några andra känningar.

Jag fick kortisonspruta som gjorde mig helt darrig, men tog bort det onda. Och så fick jag gula små tabletter som jag ska ta fyra av varje dag i en vecka, sen ska jag vara bra igen.

Vi kom hem först efter tolv så Tage har sovit hos Micro i natt. Själv var jag helt slut och tog sovmorgon. Kände mig rätt sliten på förmiddagen och hade lite ont, men nu känns det bättre. Jag som trodde jag var immun mot UVI:er efter att aldrig ha drabbats trots att jag många gånger suttit på "kalla stentrappan" stick i stäv med mammas varningar ;-)

Men ska man se nåt positivt med besöket så har vi ju fått se förlossningsavdelningen iaf. Och barnmorskorna var väldigt trevliga och önskade oss välkommen åter i januari! Läkaren hade inte direkt någon större social kompetens och var nonchig och ganska oförsiktig när hon undersökte mig, men risken är ju inte så stor att vi stöter på henne igen. Men framförallt den ena BM var väldigt bra!

Många magar på liten yta

Idag var vi på Huddinge sjukhus som hade informationsträff inför förlossningen. Det var väldigt bra, två trevliga barnmorskor som verkade sympatiska. Inte mycket nytt egentligen, men bra att veta vad som gäller på just vårt sjukhus. Om allt går normalt så får förmodligen M stanna kvar på BB över natten också och det känns ju extra bra!

Jag åkte i god tid eftersom jag inte visste hur lång tid det skulle ta. Medan jag satt och väntade gick jag igenom bilderna i mobilen och kom på att jag glömt att blogga denna skylt som satt på transferbussen från långtidsparkeringen till Arlanda. Första gången jag sett en gravidplats, och den knep jag förstås ;-)

Samlingsplatser för gravida (som idag på Huddinge) är rätt roliga. Alla vaggar fram (inklusive jag själv) och alla går på toa både innan föreläsningen och i pausen (inklusive jag själv).

Här verkar mycket oro kretsa kring om man får föda på den förlossningsavdelning man tänkt eller inte. För ve och fasa - man kan ju bli skickad till SÖS eller Södertälje eller nåt! Det är klart att det säkert inte känns kul isåfall, men jämfört med att åka 15 mil (eller mer) som man gör i mina hemtrakter så känns det inte som nån större katastrof. Här slipper man ju dessutom hålla utkik efter renar! ;-)

Från det ena till det andra: vad betyder det att man först drömmer att man åker bil mellan Pajala och Satta och stannar för att en varg springer ut på vägen och leker med en fotboll? Och att man, efter att ha vaknat och varit på toa, somnar om och drömmer att man berättar om vargen man sett?

Restaurangtips

Tacky hemsida, men om ni besöker Prag kan jag rekommendera detta:

http://www.cartouche.cz/indexen.html

Jag åt superb anka och kollegan A tyckte att hennes var så god att hon tog doggy bag med sig hem till Sverige! Riktigt så långt gick inte jag, men plockade de göttaste bitarna från båda köttstyckena jag fick. Dessutom fick jag en del hjälp av kollegorna intill...

Snart nya braxer!

Ibland lönar det sig att hålla sig framme! Jag fick ett mejl från en kompis om att en klasskompis till henne sökte modeller till sin klädkollektion för gravida. Eftersom jag inte är särskilt "fotogenisk" tvekade jag först, men sen tänkte jag att vad fan! Med bra fotograf kan ju resultatet bli rätt bra ändå har jag upptäckt. Dessutom lockade lönen i form av kläder...

Jag skickade några provbilder (bröllopsfotona plus nån magbild) och sen skulle hon höra av sig när fotografen gjort sina val. Idag kom mejlet. Jag är inte en av de fyra som ska fotas, men däremot vill hon ändå ge mig ett par byxor!

Kan det bli bättre? Jag får ett par fina brallor utan att behöva synas i bild! Det är dessutom extremt bra tajming eftersom jag vuxit ur mitt ena par bra jeans och är hänvisad till endast två par byxor (varav det ena är lite för tunt och somrigt)! Jag har snickisarna också iof, men dem vill jag inte ha på jobbet. Det känns lite svårt att bli tagen på allvar om man klär sig som en jättebebis ;-)

Självklart får tjejen lite gratisreklam ---> Cecilja S

Prag mm

Prag var fint, riktigt fint. Jag vill helt klart åka dit igen... utan jobb och utan att vara gravid :-)

Staden var som gjord för att bara promenera omkring, fika, promenera mer och bara njuta av omgivningarna. Och dricka öl förstås, men det fanns ju defenitivt inte på kartan!

Snälle kollegan J hade bokat enkelrum åt mig så jag kunde koppla av utan att tänka på att en rumskompis skulle dyka upp lite smålullig framåt morgonen. Något badkar fanns det inte, men jag upptäckte att jag nästan mer uppskattade det faktum att det gick att bara gå in i duschen! Hemma är jag ju van vid att saxa mig upp i vårt höga badkar, vilket känns rejält även om jag har pall. Men det är skönt att bada i så det är det värt ändå!

På fredagen hade jag gått upp redan vid fem och efter att ha konfererat en hel dag stannade jag på hotellet när kollegorna drog iväg för att besöka fyra ölbryggerier. Jag tänkte läsa lite men somnade istället och sov en timme innan jag åt middag, tog en liten promenad och sen lade jag mig igen. Läste bok och somnade tidigt.

Det var ett smart drag för på lördagen var jag piggare och hängde med ut och åt på kvällen. Vi var på ett jättemysigt ställe med gamla tegelväggar och en jättestor öppen spis där de grillade anka. Åt gott och hade mycket trevligt.

Jag var bland de första att gå hem (halv tolv ungefär) och de sista hade rumlat in vid femtiden på morgonen. Det var rätt skönt att inte höra till dem, utan kunna njuta av en god hotellfrukost innan jag shoppade upp mina sista kontanter på ett litet marionettlejon till Knodden.

Idag har jag varit på gravidmassage på Axelssons, en present från M. Det var verkligen bra och jag hade gärna legat kvar en stund på britsen eftersom jag äntligen fick ligga på mage!

På väg till massagen kände jag av lite förvärkar för första gången. Ett ypperligt tillfälle att öva på andningen alltså, och det funkade riktigt bra! Man måste bara strunta i att folk omkringen reagerar på flåsningarna ;-)

Novembermagen

Två månader kvar och jag börjar känna mig tung. Snickisarna är sköna för de hjälper faktiskt till att lyfta magen lite.

Helt ok

Ännu en besiktning godkänd. Magen håller kurvan fint, vikten ökar lagom, hjärtljuden lät bra och barnmorskan bekräftade det jag redan trott: att el Knoddo lagt sig med huvudet neråt. Den kan iof forfarande få för sig att vända sig men det blir ju trängre och trängre så förhoppningsvis håller den sig i rätt läge.

Jag är lite piggare, trots att jag sov fullkomligt uselt i natt. Det är nog tack vare att vi tog tag i saken på jobbet igår och har listat allt jag ska göra (med tidsuppskattningar) och att jag har fått lämna en del uppgifter vidare. Jag försöker bortse från det faktum att enligt tidsuppskattningen har jag jobb att göra non-stop i 18 dagar... och jag har ca 20 kvar att arbeta. I tidsuppskattningen finns ju inte tex mötestid medräknat, vilket är minst en halvdag per vecka. För att inte tala om alla småprojekt som brukar dyka upp stup i kvarten.

Men jag tar det med ganska bra ro och går strikt efter priolistan. Jag hinner det jag hinner helt enkelt!

Imorgon åker vi till Prag på höstkonferens. Det ska bli jättekul även om jag tänker fokusera enbart på själva konferensen och tillbringa större delen av kvällarna på hotellrummet med en bok. Håller tummarna för badkar!

Seeeeg i huvudet

Jag har ju rört mig långsamt ett tag på grund av foglossningen, men ändå känt mig pigg. Men allt eftersom dagarna har gått har det även börjat röra sig långsammare på hjärnkontoret och jag jobbar inte alls lika effektivt som vanligt. Inte blir det bättre av att jag sover dåligt och börjar känna mig stressad både över sånt som jag ska hinna och sånt jag vill hinna.

Igår, efter profylaxkursen, slog den stora tröttheten in på allvar och jag insåg att nu måste jag göra något innan jag går ner mig helt. Jag och M kom överens om att jag ska vila mer på kvällarna (även om han åker på både matlagning och undanplockning, vi brukar annars dela) och att jag ska sluta jobba lite tidigare än jag först tänkt.

Efter att ha vridit och vänt på mig halva natten (irriterande nog sover jag alltid som bäst först på morgonen, när jag somnat om efter att ha vaknat snortidigt) pratade jag med chefen och berättade att jag vill sluta redan den 14:e december, en vecka tidigare än planerat. Det var inga problem och han föreslog också att jag jobbar hemifrån en dag i veckan, för att slippa både resväg samt telefonsamtal och annat som stör under dagen. Dessutom ska jag lista allt som ska göras, så vi kan göra en gemensam prioritering av det. Även om jag har bra koll på det, så känns det allt grötigare däruppe nu så det kan vara bra med hjälp.

Genast känns det mycket bättre. Dels att ha gjort något åt saken och dels att jag fick ett bra bemötande. Nu får jag en hel månad hemma innan beräknad förlossning, och det känns bra. Då kan jag skjuta upp det jag vill göra hemma till efter 14 dec, istället för att tänka på det nu.

De flesta kollegorna sa att jag gjorde ett klokt val som slutar tidigare, men en av dem undrade om det inte skulle bli tråkigt att gå hemma så länge. Det kan ju faktiskt hända att bebisen tänker vänta ända till slutet av januari.

Men tråkigt? Hur kan man ha tråkigt hemma? Det finns ju massa bröd och kakor som kan bakas, garn som kan stickas, babykläder att vika? Räcker inte det så kan jag ju alltid ta tag i nån av de där pysselplanerna som ligger och väntar. Och dessutom har jag en mammaledig H i närheten när jag längtar efter sällskap. Kan inte alls se att det skulle kunna bli tråkigt! Men då är jag iof en riktig hemmagris också...

Idag gick jag faktiskt och la mig en stund medan Martin fick fixa maten. Det känns bättre, även om jag fortfarande är trött. Men jag ska gå och lägga mig på riktigt nu och hoppas få sova bättre i natt. Att inte kunna somna är en sak, men det är tröttsamt att vakna på natten och inte somna om på ett tag.

Blommor och tunnelbanor

Idag när jag åkte till jobbet fick jag först vänta jättelänge på tåg och när det äntligen kom så fanns det förstås inga sittplatser. Jag muttrade lite inombords över att ingen erbjöd mig plats och sen muttrade jag ännu mer för att kvinnan som ställde sig bredvid luktade askkopp. Muttrandet försvann dock när askkopps-kvinnan vänligt talade om att det fanns en sittplats som jag inte sett! Den var längst in så det var väl därför folk runtomkring stod istället för att ta den. Jag tackade glatt och fick tillbaka tron på lite vanlig vänlighet :-)

Och nu på kvällen ringde det plötsligt på dörren (vilket det nästan aldrig gör eftersom alla gäster vet att det är lugnast att bara kliva på). Ett blomsterbud med fina blommor från pojkarnas gamla dagis! En liten gest som betyder så mycket! Inte bara för blommornas skull, men för att de tänker på oss och framför allt för att de också tyckte om Hasse och saknar honom. Det känns bra, även om tårarna började trilla igen.

Med guldram blir det mesta konst :-)

Äntligen har jag ramat in målningen från helgen i maj. Och det blev ju faktiskt bättre än jag trodde! Har dock glömt att signera, så det får jag göra någon gång.

Men nu ska jag äta hamburgare och cole slaw på rödkål!

Nästan nyfrälst

I söndags gick vi första tillfället på Annas profylax. Det var riktigt bra. Faktiskt så bra att vi gick därifrån och kände oss nästan frälsta ;-)

Andning och avslapping är nog aldrig fel att träna på och kursen känns förberedande på ett bra sätt. Ibland kan jag nämligen tycka att för mycket information bara leder till mer oro. Jag är inte särskilt rädd för vad som ska hända rent medicinskt, där litar jag på att personalen kan mer än jag. Inte är jag heller så farligt rädd för själva smärtan, utan snarare rädd för att bli rädd och tycka allt är otäckt. Och även om andningen också handlar om att hantera smärta så är det är just avslappningen som jag tycker känns viktigast.

Men det som ändå var bäst var att vi faktiskt gick därifrån med en känsla av att det här gör vi tillsammans. Visst har vi hela tiden tyckt att det är viktigt att Martin är med vid förlossningen, men nu känns hans roll mer delaktig och ännu viktigare. Vi har också kommit igång att prata mer om hur vi hoppas det ska bli, vad vi är oroliga för osv. Även om jag förstås inte vet säkert hur jag kommer att reagera så kan jag ju se var det finns tydliga riskzoner iaf.

Trådarna knyts ihop och det vi lärde oss när jag var sjuk kommer också till nytta nu. Och det känns bra att vi instinktivt hittade bra lösningar redan då.

Nåja, nog om andningen. Ikväll hade vi dagmatte och -husse på middag och det var mycket trevligt. Anledningen var visserligen att vi ville prata mer om hur olyckan gick till, men vi hann prata om mycket annat också. Nu tror jag vi fått svar på allt vi kan, och det känns lugnt och bra. Fortfarande tomt, men det kommer det att vara länge.

Något annat

Kusin J messade en bild från en tunnelbanestation i Prag. It must be a sign...

Knodden (som kanske är en Flora) fortsätter med sitt bökande på höger sida. Det är iof bra för hållningen eftersom jag inte kan säcka framför datorn, men jag börjar känna mig rätt öm nu.

Å andra sidan är det skönt att veta att allt verkar bra därinne och dessutom ser det rätt häftigt ut när h*n rör sig så det verkligen syns utanpå :-)

Hemma är det fortfarande tomt och Tage ligger i riskzonen för att bli ihjälgosad. Men om man nu ska se något gott i det hela så skulle det vara att vi blivit påminda om att ta vara på varann bättre och uppskatta ögonblicken. Det bråkas inte direkt om några småsaker för tillfället. Att det är stökigt och att vi inte orkat laga mat på hela veckan känns ganska oviktigt.

Tack för alla fina kommentarer, de värmer. Passa på att pussa på era hundar/katter/barn/vänner!

Det är visst på riktigt

Visst kändes det tungt igår när jag lämnade Tage och husse hemma och gick till jobbet. Men att gå med bara en hund till dagmatte i morse var ännu värre. Då blev det så väldigt tydligt att Hasse är borta och att han kommer att vara det varje dag. Ibland när vi tagit ut pojkarna på separata promenader har vi efteråt pratat om hur skönt det är att gå med bara en hund. Så känns det inte alls nu.

Men igår kväll tände vi ett ljus på platsen där det hände och det lyste ännu i morse när jag och Tage gick förbi. Det gjorde att det kändes lite lättare faktiskt. Och vi tröstar oss med att Hasse ändå haft ett bra liv, med så många som tyckte om honom.

När Ceasars matte berättade på pojkarnas gamla dagis så sa en av fröknarna något i stil med att det finns hundar som är hundar, men Hasse var så mycket Hasse. Det stämmer rätt bra, han var en stark liten personlighet. Och det är väl därför det blir så tomt.

Tomt och ledset

Nu är det tyst och tomt och färre pussar än vanligt hemma hos Krantzarna. Hasse drog efter en katt i eftermiddags och blev påkörd av en bil. Dagmatte ringde oss och vi möttes inne på Djurakuten, men det gick inte att göra något. Han dog nästan omedelbart när han blev påkörd och hann troligen inte känna något, vilket känns s0m en tröst om än liten. Särskilt när det gäller Hasse som var så väldigt känslig när det gällde allt som gjorde ont.

Det var inte förrän vi fick Hasse som vi verkigen förstod hur olika två hundpersonligheter kan vara, trots att de är samma ras. Och även om vi förstås är glada att vi fick åka hem med Tage iallafall, så blir det väldigt tomt utan Hasse. Vi har nog inte riktigt förstått det ännu, utan väntar oss fortfarande höra hans små tassande steg så fort vi äter ett äpple eller grejar med mat i köket. För att inte tala om hur jag kommer att sakna hur han kommer och bökar sig tillrätta i min armhåla om nätterna. Och de intensiva pussarna när han kom in efter morgonpromenaderna med husse.

Den här bilden tycker jag är Hasse i ett nötskal - uppmärksam och försöker förstå även om det inte alltid är så lätt att få ihop alla intryck. Och han var en riktig liten hussegris så det passar bra att han värmer sig under husses kofta när vi är på torpet och inte hunnit få upp värmen i spisen ännu.

Martins unge ;-)

Den där gulliga lilla kicken mot revbenen har nu avlösts av ett envetet BÖKANDE på samma sida. H*n kunde väl ändå variera sig lite och inte bara greja på samma ställe? Här försöker man ju jobba, men får sitta som ett C för att försöka ge mer plats till höger...

Höstlöv och bäää

I helgen åkte M till Zurich för att hälsa på Calle. Själv åkte jag med pojkarna till torpet och njöt av höstväder, lilla Isabella, julmarknad och fårull. Vi bodde hos M-kusinen för att slippa ägna timmar åt att elda, och pojkarna var så nöjda med att få busa med Ronja hela dagarna.

I bilen på väg söderut kände jag plötsligt en liten men distinkt knäpp på nedersta revbet på höger sida. Första fullträffen från knodden! Jag blev tvungen att ringa M på en gång och rapportera att hans thai-boxningsträning verkar ge resultat i nästa generation :-)

Helgens fokus låg på att testa tova något av ullen från M-morbrors får. Vi hade lånat kardor och fick god vägledning av födelsedagsboken från ToL. Det var riktigt kul, även om resultatet inte är så användbart kanske. Men det stod klart och tydligt i boken att man skulle börja med provlappar!

Jag kan helt klart tänka mig att göra fler försök nu när vi lärt oss ett och annat och kanske fått in snitsen lite. Ull finns det ju gott om, och mer lär det bli. Eftersom vi tingat ett lamm till slakten så vore det en extra (och bisarr) bonus att kunna ställa fram lammgrytan på ett underlägg av ull från just det fåret ;-)

Jag börjar bli mig själv igen

Yes! Kaffesuget är tillbaka! Inte i samma utsträckning som förut, men jag kan tycka det är gott iaf :-)

Igår blev det en kaffe med skummad mjölk efter lunch och idag en espresso (svagaste sorten iof, men ändå) med en chokladtryffel till. I'm back in paradise...

(Och ja, jag förstår att intresseklubben antecknar)

IKEA, mm

Igår var jag på IKEA med mitt vanliga IKEA-sällskap. Tyvärr hinner man ju bara med snabbturer på vardagarna (de borde ha öppet till nio istället!), särskilt med mitt nya tempo. Men jag fick tag på det viktigaste - bambujalusier som ska användas under helgens tovningsexperiment. Dessutom köpte jag gjutjärnsgrytan med grönemaljerad utsida som jag suktat efter ett tag. Vi har en fin gjutjärnsgryta som vi fick i bröllopspresent men jag ville ha en mindre också, till köttgrytor och soppor till exempel. Och nu har jag ju mitt järnvärde som ursäkt ;-)

Det måste dock bli ett IKEA-besök till snart, eftersom jag inte fick tag på stegpallen Bekväm som jag skulle behöva för att ta mig i och ur badet på ett mer skonsamt sätt. Men den fanns inte på självplocket och när vi insåg det hann vi inte upp till utställningsdelen igen.

Vi handlade på Ica i Kungens Kurva också. Det är nog favoritaffären just nu - stort sortiment och öppet till tio! Ingen stress där med andra ord. Enda nackdelen är väl att den är just så stor så det tar ett tag.

Jag har mycket mindre ont nu, men måste hela tiden tänka på att sitta ner när jag klär på mig och att inte gå för fort. Ännu har jag inte riktigt vant mig vid mina begränsningar, även om jag har fått öva varje morgon den här veckan eftersom jag anlänt till t-banan precis när ett tåg kommer. Det är väldigt frustrerande att bli omsprungen av andra som hinner med, medan jag själv såsar nerför trappan och väntar på nästa tåg. Frustrerande men säkert karaktärsdanande.

Nåja, inte vant sig vid begränsningarna var det ju. Häromdagen påpekade M att om däcken behöver bytas i helgen så får jag be Stig om hjälp, eftersom han själv är i Zurich. Mitt omedelbara svar var förstås "Meh! Däck byter jag väl själv om det behövs!" innan jag insåg att det kanske jag inte alls kunde just nu. Irriterande men sant.

Men som sagt, jag mår mycket bättre nu än i början av veckan. Och det finns ju trots allt en mycket trevlig anledning till ontet :-)

Jöss, som de säger i Norge

Vad är det MED folk egentligen? Ok, familjeliv.se är väl knappast en direkt spegling av samhället. Men ändå?!

”Kan jag ha en röd PoP-overall på sonen?”

Vad tror de ska hända?

MVC

Vi fick godkänt på besiktningen idag och foglossningen känns bättre efter åtgärderna. Jag går fortfarande långsamt och med små steg, men det gör mindre ont iaf.

Och i hissen fick jag fnissa åt följande... det är lika roligt varje gång ;-)

Som en gammal tant

Att vagga hem från jobbet tog sin lilla tid. Särskilt att komma uppför trapporna eftersom jag testade att kliva upp med båda fötterna på ett steg i taget (som småbarn gör). Det kändes bättre men gick fruktansvärt långsamt.

Efter en stund i badkaret känns det marginellt bättre. Dock var det lite svårt att ta sig i, vi måste till IKEA för att köpa en liten stegpall. Karet är ju väldigt högt, men när jag väl kom i kändes det bra.

Martin har hämtat en extramadrass och lagt på min sida av sängen och så har jag bullat upp med två extra kuddar till mage och ben. Med de åtgärderna och lite måttligare rörelser ska det nog bli bättre tror jag.

Jag ska bara låta håret torka lite mer så ska jag krypa till sängs. Är väldigt trött eftersom Hasse väckte mig två gånger i natt och på sistone har jag haft svårt att somna om när jag vaknat. Han har den enerverande vanan att väcka mig genom att pipa när han vill upp i sängen, trots att han vet att han får hoppa upp. Men han tycker väl att det är mysigt att någon välkomnar honom förstås. Andra gången han väckte mig var det för att han plötsligt tyckte att Martins ryggsäck såg ut som att den skulle attackera ;-)

Hej foglossning...

...eller det antar jag iallafall att det är? Lite svårt att veta när man aldrig har haft det förut. Men hur som helst så tror jag såhär i efterhand att det var en dum idé att ta långpromenader med många backar igår, efter att ha varit stilla i flera veckor på grund av förkylningen. Det kändes bra först men sista biten hem var jobbig, särskilt uppför, och när vi kom hem fick Martin hjälpa mig av med skorna. Men det var gott och trevligt hemma hos ToL så det var det värt!

I dag har det känts bättre igen, åtminstone tills jag fick för mig att det var en bra idé att springa till bussen. Någonstans visste jag att det antagligen inte var så bra, men när bussen fick rött ljus trodde jag att jag skulle hinna med om jag sprang. Jag kan säga att det gjorde jag inte (eftersom busschaffisen vägrade se mig) och även om jag hade gjort det så hade det inte varit värt det ändå. Sedan dess har jag nämligen vaggat fram i låååångsamt tempo vilket är väldigt frustrerande.

Nåja, nu är det iallafall färdigsprunget för min del. Jag får väl hålla mig till promenader istället och hoppas att det blir bättre. Cykling går också bra, men tyvärr ska man inte simma bröstsim heller (vilket är det enda simsätt jag ägnar mig åt) så det ryker också från listan. Jag som just skulle komma igång efter förkylningen! Men å andra sidan har jag mått väldigt bra fram till nu, så jag kan inte klaga direkt. Förhoppningsvis är det lite bättre igen imorgon, så jag kan gå i lite mer normalt tempo iaf.

Fredag igen

Ännu en arbetsvecka till ända... de passerar fort, alldeles för fort! Jag sitter dock kvar på jobbet lite och väntar på moster som är på väg från Uppis.

Vi är hundvakt åt Ceasar eftersom matte är på konferens i Gällivare av alla ställen. Det är jättemysigt och pojkarna har haft kul ihop och inte bara busat utan myst också. Det verkar inte göra någon skillnad alls att våra pojkar är kastrerade, inte vad vi har märkt iaf.

Eftersom pojkarna har tratt så har de sovit i sängen (det blir för trångt i korgarna verkar det som) hela nätterna. Första natten låg Ceasar också där större delen av tiden, vilket resulterade i att jag hade TRE hundar på min sida! Eller som jag påpekade för M (som låg och vräkte sig på sin sida): vi är FEM personer på min halva ;-)

Men i natt var Ceasar lite klokare och lade sig i Tages korg istället och sussade gott hela natten. Kan tänka mig att han också tyckte det var lite trångt i sängen...

Höfterna har (peppar, peppar) inte bråkat alls, men då har jag också ansträngt mig att variera vilken sida jag ligger på. El Knoddo är inne i en aktiv period igen och det sparkas rätt rejält nu. Extra kul är det att den är så stor nu att det känns på flera ställen samtidigt! Hittills har det inte varit obehagligt heller, bara mysigt.

Dumma höft, del 2

Som jag berättade förut så har jag och M bytt sida i sängen för att jag började få ont i ena höften. Eftersom jag helst ligger med ansiktet utåt så blir det ju så att jag mest ligger på samma sida. Att byta sida funkade alldeles utmärkt och jag har varit värkfri sen dess. Ända till igår då den andra höften börjar krångla! Har känningar av det idag också, även om det inte är lika illa som det var med första höften. Inte än iaf.

Helst vill jag ju sova på mage, men det tycker inte knodden om utan börjar sparka efter mer plats. Jag försöker att sova på rygg men det är ju så obekvämt att så fort jag somnat så vänder jag mig på sida igen. Så nu återstår tre alternativ:

1: att skära hål för magen i madrassen
2: att Martin sätter klockan på ringning och vänder på mig med jämna mellanrum
3: att blåsa upp luftmadrassen i arbetsrummet och prova om det går bättre på den eftersom den är mjukare

Martin har hittills dissat alternativ 1 och 2 (undrar varför?) så om det inte blir bättre de närmaste dagarna får jag väl flytta till arbetsrummet istället. Vi har en rätt hård säng så det kan hända att det blir bättre av mjukare underlag. Men lika mysigt är det ju inte. Får väl ta med mig nån av småkillarna som sällskap...

Full pott till svenska kyrkan

Inte för att jag på något vis vill frälsa dig, men håll med om att reklamen nedan är riktigt, riktigt rolig:

Sex månader

Var är proffsfotografen när man behöver henne? Ska du inte komma ner till Stockholm snart?!

På bordet skymtar iaf mormorsrutorna som jag lagt ut för att beräkna hur många till som behövs till ett litet barnvagnstäcke. Och jag undrar hur fasen folk har tålamod att virka ett helt överkast?!

Fullärd?

Då har vi varit på andra delen av föräldrakursen. Bland annat pratade vi om smärtlindring och amning. Innan fick vi läsa på om kejsarsnitt och om ryggbedövning. Och det där med ryggbedövning lät ju rätt bra ända tills jag kom till stycket där det stod att skolios (sned rygg) kan försvåra eller i vissa fall göra att man inte kan ge ryggbedövning alls. Jag frågade BM om det och hon sa att det gäller bara om man har krökningen i nedre delen av ryggen. Precis där jag har båda mina krökningar med andra ord. Att ryggraden dessutom har roterat lite gör väl knappast saken bättre.

Nu ska jag be om remiss till narkosläkare för det kan vara skönt att veta i förväg om det kan funka eller inte. Det skulle kännas trist om den möjligheten stängs, men å andra sidan inte hela världen. Jag kan ju alltid ta med ett av pojkarnas tuggben att bita i ;-)

Hur som helst är föräldrakursen alltså avklarad och nu återstår bara andnings- och avslappningskursen som vi ska gå i november. Den ser jag verkligen fram emot för avslappning är något jag behöver träna på i alla sammanhang och det lär knappast skada vid förlossningen. M funderar på att eventuellt gå en såndär pappagrupps-kurs också, och det kan säkert vara bra. Men i övrigt tror jag vi nöjer oss med att läsa lite och klappa magen :-)

Teflonminne

Aaaaargh! Det har redan gått tre dagar och jag hade alldeles glömt bort det! Fasen också... Nej, jag menar: vilken tur att jag kom på det nu! :-)

www.tiodagar.se

Peang, syster

Som hundägare har jag fått vänja mig vid lite nya saker kan man säga. Det värsta var nog när jag fick dra ut en död mask ur rumpan på Tage när han var valp. Tycker fortfarande att det är otäckt att tänka på. Efter det har det blivit både öronrensningar och sårtvätt, ögonsalva och söndriga klor där pulpan är blottad.

Idag var det dags för stygnklippning. Efter att ha fått instruktioner av experten L satte jag mig med Tage och en sax i soffan. Det var dags att klippa bort kompressen som var fastsydd över såret och det är alltid bäst att börja med Tage eftersom han ligger still utan att protestera. Jag bävade lite för hur det skulle se ut under kompressen, men det var inte så farligt faktiskt. Några stygn, lite sladdrig hud och en lätt rodnad. Att dra ut stygnen som kompressen satt fast med var heller inte svårt, Tage reagerade knappt. Bara när jag fick ta fram pincetten för att få bort en liten stump verkade han tycka att jag pillade för mycket.

Sen var det Hasses tur och efter pärsen med den avbrutna klon förrförra sommaren var jag inte helt säker på att jag skulle fixa det utan hjälp. Då skrek han i panik varje gång man skulle byta bandage. Eller ens titta på det.

Nu gick det dock mycket bättre och efter ett smitningsförsök accepterade han att ligga på rygg i knät medan jag klippte och drog bort konpressen. Visserligen darrade han som ett asplöv men det gick bra ändå.

De blev belönade med promenad och godissök i hela lägenheten och Hasse överraskade med att vara mer uthållig i sökandet. Tage upptäckte nämligen att matskålen ännu stod framme och tog en lunchpaus medan Hasse fortsatte leta :-)

Fyra kulor fattigare

I eftermiddags hämtade jag två trötta små pipnissar hos veterinären. Nu ligger de i sängen och tar igen sig (Hasse nedbäddad för han verkar frusen). Undrar om de förstått att kulorna är borta?

Vi har övervägt kastrering ett tag, eftersom Tage blivit mer och mer stressad när det är löptikar i farten. Det var som att han verkligen fattade det i somras när Ronja löpte, och nu blir han så stressad att han går upp mitt i natten och bälgar i sig vatten. Det i sig är väl inte så farligt men resultatet blir att han kissar stora pölar utan att väcka oss. Jag har oftast vaknat mitt i och så har vi (läs M) fått springa ut så han får kissa färdigt ute. Men en gång lyckades han kissa utan att vi märkt något och på parketten i vardagsrummet dessutom. Sedan dess har vi spärrat av till vardagsrummet med kompostgaller varje natt...

Innan vi konstaterade att det är just löptik som orsakar problemet har vi förstås tagit urinprov (läs: sprungit efter Tage med en big-pac-låda och försökt samla upp dropparna medan han tittat surt och slutat kissa så fort man sticker in lådan under strålen) och kollat upp att det inte är något annat. Men han är kärnfrisk och eftersom han reagerat så på stress förut verkar det troligt att det inte är något annat. Dessutom verkar kiss-nätterna sammanfalla med att han nosar mycket ute och äter dåligt.

Kastrering är också bra för att det ger skydd mot många ålderssjukdomar, men det kändes ändå lite konstigt att boka in tiden. Vi tog Hasse samtidigt för att det inte ska bli konstigt dem emellan, och vi har ju ändå inte tänkt avla på någon av dem. En del säger att det kan göra Hasse lite lugnare också, men vi får väl se.

De är gnälliga och medtagna båda två, men L har lovat att de är sig själva igen imorgon. Hasse tycker att stygnen är väldigt obehagliga och vill helst inte gå alls, men vi har varit ute på små kissrundor iaf. Mer än så ska de ändå inte ha idag när de har varit sövda.

Som bonus fick de klorna riktigt kortklippta och all tandsten bortslipad medan de sov. Nu ska vi köra igång med tandborstning varje dag för att hålla tänderna fina. Tage borstade jag ju varje kväll förut, men slutade av lättja för några år sedan. Han har dock mycket mindre anlag för tandsten och hade tydligen inte särskilt mycket. Men desto viktigare för Hasse att vi borstar! Särskilt som han avskyr att få tänderna skrapade i vaket tillstånd. Han är inte helt övertygad om att tandborstning är ok heller, men det ger sig nog med lite träning.

Vanlig men seg förkylning

Jahapp. Då har jag varit hos läkaren som konstaterade att det var vanlig förkylning och att värken i lungan troligen berodde på att jag hostat mycket. Det går visst många långvariga förkylningar nu, vilket jag iof redan visste eftersom de flesta på jobbet varit eller är sjuka. Alla utom de som provsmakar mest på jobbet, de håller sig mirakulöst friska.

Det är ju bra att det inte var något annat men samtidigt tröttsamt att det inte går att göra något mer än att vänta och vila. Jag fick ta en massa prover och det känns ju bra att de kollar upp allt ordentligt iaf. De kollade järnvärdet också och nu är jag uppe på 122 så tabletterna verkar ju hjälpa.

Fortfarande blir jag helt slut av att röra på mig så nu ska jag vila en skvätt innan jag fortsätter jobba. Tack och lov har jag fått uppkopplingen mot jobbet att fungera så jag kommer åt alla mina filer. Snacka om att det underlättar att slippa åka in!

Var det inte värre?

Idag hade vi första tillfället på föräldrakursen (nästa tisdag är vi fullärda, hehe) och jag hade hunnit oroa mig rätt rejält inför att se förlossningsfilmen. Med filmen vi fick se i skolan för femton år sedan i alltför färskt minne såg jag inte alls fram emot att se en ny skoningslös film med bara smärta och blod. Jag förvarnade till och med BM om att jag kanske skulle bli tvungen att gå ut.

Men filmen var inte alls sådan! Till skillnad från vad jag minns från högstadiet så pratade man i filmen och förklarade mycket mer. Det var också flera olika par som berättade och även om de förstås inte hade med några problemförlossningar så kändes det ändå som man fick en mycket bredare bild. Och framför allt en annan bild än "det gör så ont så du tror du kommer att dö och det är massor av blod punkt slut". Det var lite fler nyanser i den här filmen om man säger så.

Det kändes som en stor lättnad att ha sett filmen faktiskt. Och jag undrar om den där filmen vi såg på högstadiet verkligen var till för att vi skulle lära oss något, eller om den mest visades i syfte att skrämma oss till att använda preventivmedel...

Förkylningen är fortfarande envis även om jag faktiskt gick till jobbet ändå. Men jag har haft lite känningar i ena lungan idag och efter samtal med vårdguiden så ska jag boka läkartid imorgon. Och så har jag ordnat uppkoppling till jobbet så jag kan jobba hemifrån. Så länge jag sitter still så mår jag ju ganska ok, men att ta sig till och från jobbet tar på krafterna.

Dumma dumma förkylning

En vecka och en dag. Så länge har den här förkylningen envisats nu. Jag mår visserligen bättre men inte helt bra och är fortfarande hemma från jobbet. Jag har dock jobbat ett par timmar med sånt jag kan göra hemifrån. Men näsan är täppt och halsen hostig och huvudet trött så nu ska jag gå och vila lite igen.

Bortsett från förkylningen lider jag av lätt Facebook-stress. Alla pratar om det, alla verkar ha tid att lägga upp fotoalbum och skicka små meddelanden. Själv känner jag mest jag orkar inte. Visst gillar jag tanken och det är kul att kunna se kompisarnas foton. Men att själv spendera ännu mer tid vid datorn... näe. Men det kanske vänder en vacker dag, vem vet. Om inte annat så kommer vi ju att ha en ny liten fotomodell i familjen nästa år :-)

För övrigt längtar jag till sommaren...

Det går åt rätt håll

Idag mår jag äntligen bättre! Inte så att jag vågar ropa hej riktigt än, men jag har iaf klarat mig utan nässprej ända sen halv sju i morse. Och lite piggare känner jag mig också. Dock har jag inte vågat utmana ödet alltför mycket utan hållit mig i stillhet trots det fina vädret. Pojkarna (alla tre) har dock varit ute med Micro och A på härlig promenad. De fick springa lösa och busa nere vid utebadet som är stängt för säsongen.

Det känns skönt att vara piggare och till och med orka laga mat igen. Till lunch blev det soppa på broccoli och grönkål, med ägghalvor och rädisor. Soppan blev dock lite lös så äggen sjönk, men gott var det ändå.

Nu jäser en omgång pappabröd (den här gången med mindre fullkorn så nu hoppas jag på mindre platt resultat) och på spisen står en tomatsås och väntar på att bredas på pizza. Doftsinnet är ännu lite avtrubbat, men tack och lov inte helt borta.

Nu ska jag dock passa på att vila igen medan degen jäser.

Kontraster

Martin är på bio och jag har tagit en liten men mödosam promenad med pojkarna. Tur att de fått en bättre runda med dagmatte redan!

Nu har jag kokt pasta, blandat med en burk makrill och äter framför datorn i väntan på att klockan ska bli åtta då jag tänkte se programmet om kvinnliga kokboksförfattare. Snacka om kontraster. Men så blir det så fort M inte är hemma - middagen består av enkla rätter eller till och med mackor och yoghurt. Tur jag inte var lika karaktärslös när jag var singel!

Sova, sova, säng, säng, säng...

Efter två dagars jobb (mot bättre vetande) är jag tillbaka på soffan. Pojkarna har fått gå halvdag hos dagmatte och har precis kommit hem efter långpromenad. Själv har jag sovit, läst, snutit mig och hostat. Dock har jag kunnat dra ner lite på nässprejandet, vilket känns bra.

I posten kom en spännande avi och eftersom jag kände mig lite piggare efter allt vilande tyckte jag att jag kunde gå till Tempo och hämta ut det. Det gick bra, men aldrig har Tempo känts så långt borta och aldrig har jag nog gått så sakta. Men nu är nyfikenheten stillad iaf och på fönsterbrädan ligger en solcells-driven ficklampa (med diodlampor så den lyser läääänge på en laddning) i present från familjen A-W. Tack! Den ska få bo här tills i sommar då den ska få tjänstgöra på torpet.

Den envisa förkylningen leder till inställd middag hos HAJ imorgon, och även inställt besök på Centralbadet med C-syster. Jag som sett fram emot det så! Men blir jag helt slut av att gå till Tempo är det troligen ingen bra idé att släpa sig iväg vare sig till det ena eller det andra.

Nu ska jag lägga mig på soffan igen, svepa nya pläden om mig (som är varm och go men tyvärr hårar ännu) och läsa ETC som kom med posten idag.

Nu är jag leds

Jag vet. Man ska inte gå tillbaka till jobbet för tidigt. Men det är svårt att stanna hemma när man har mycket att göra och dessutom viktiga möten. På eftermiddagen var jag dock yr och rätt risig så imorgon tänker jag bara gå på det viktiga planeringsmötet som jag tror tar slut vid lunch. Sen ska jag hem och sova, annars blir jag väl aldrig frisk.

Kollegan bredvid är också krasslig (men på jobbet) och chefen mittemot såg inte heller pigg ut och gick hem efter lunch. Det verkar som att Vindaloon inte botar förkylningen, bara skjuter upp den någon dag.

Well well. Efter att ha vilat på soffan en stund mår jag bättre och nu ska jag avsluta en liten mössa innan jag går och lägger mig. Undrar om jag klara mig utan nässprej ett litet tag till...

Prosit igen

Kontorsförkylningen som går från kollega till kollega har nu stannat ett andra varv hos mig. Den ende i vårt rum som klarat sig (hittills) är chefen mittemot och han hävdar att en portion Vindaloo effektivt tog bort alla symtom. Fullt så långt har jag inte gått i min jakt på att bli frisk, men däremot har jag blandat ner ett stort antal pressade vitlöksklyftor i smörgåsmargarinet. Jag kan inte påstå att jag direkt känner någon stuns när jag äter det (på rostat bröd, ej direkt ur paketet!) men att döma av eftersmaken som sitter kvar i timmar så är mängden vitlök nog. Bättre känner jag mig också. Det är andra dagen hemma och imorgon är jag nog tillbaka på kneget igen.

I helgen har vi haft flera trevliga nattgäster inför Lidingöloppet. Tyvärr blev jag sen till hejandet och missade målgången. Men å andra sidan förbättrade både M och morbror sina tider med flera minuter så det kanske var lika bra att jag inte var där och frestade dem att stanna och prata lite...

På söndagen hade jag försenat födelsedagsfika för familjen, eftersom mamma o pappa också var nere. Kände mig tyvärr rätt hängig redan då, men det var trevligt ändå. Jag hade bakat chokladkakan från Kryp in men tyvärr inte i tillräckligt god tid så den hade inte hunnit stelna ordentligt i mitten. Men som systerdotter M uttryckte det: "det smakar inte smet, det smakar god smet". Igår hade kakan perfekt konsistens så jag frös in resterna till framtida gäster och gör en mental notering om att alltid baka kakan dagen innan i fortsättningen.

Nu ska jag vila på soffan en stund igen. Och snyta mig. Igen.

Järnspikar också!

Äsch då. Idag var vi på MVC-koll och jag som alltid haft så bra blodvärden låg plötsligt under gränsen på järnvärdet. Irriterande. BM tyckte jag skulle börja med järntabletter direkt, innan det blir sämre, så jag har köpt tillskott idag. Jag tycker inte om att ta tabletter, men det verkar inte som att mina leverpastejsmörgåsar räcker till...

Annars var allt bra, det lilla hjärtat galopperade fint och enligt BM var det ett kraftigt slag med bra variation. Magkurva och viktuppgång fick också godkänt :-)

Sen träffade jag fd kollegan Mims för en mycket trevlig lunch. Vi borde helt klart ses oftare!

På väg tillbaka till jobbet plockade jag åt mig ännu några vuxenpoäng när jag stannade till vid Tupperwareståndet och köpte mig en ny ostkupa. En med kondensfilter som jag sett redan i somras hemma hos en kompis mamma och velat ha sen dess. Hoppas den är lika bra som den lovar, jag är trött på vattendroppar i ostkupan! Dessutom är vår gamla lite för liten så det är bara vissa ostar som passar i den. Och det är ju ett lite konstigt kriterium när man väljer ost ;-)

Så kan det gå...

Idag fick jag ett mejl från kusin V om ÅNK (åldersbetingad nedsättning av korttidsminnet). Jag skrattade lite igenkännade, men inte för igenkännande. Inte förrän jag gick ut i köket för att koka en kopp eftermiddagste.

Kvar på köksbänken står nämligen tekoppen med (numera kallt och väldigt mörkt) vatten och en tepåse. Jag hade gjort iordning tet för att dra när jag kom in i morse men aldrig hämtat det.

Det där med att min verkliga ålder är 47 kanske stämmer rätt bra trots allt. Eller 87.

Inte så pjåkigt

Hus i Julita

Lite sugen blir man ju. Även om det ser lite assymetriskt ut och det finns finare (men mindre) hus i Lövåker som jag hellre skulle flytta in i...

Jag är med, är du?

Bra tanke som måste uppmuntras:
http://www.tiodagar.se/

Gullhundarna...

Igår när jag träffade bästevännen M för en trevlig fika fick jag också ett hälsoråd: att jag och Martin ska byta sida i sängen. Jag har nämligen från och till haft problem med ett muskelfäste i vänster höft och den sista tiden har det blivit mycket värre. Jag tänkte att det kanske har med graviditeten att göra och på sätt och vis stämmer det. Vännen M frågade nämligen om jag sover mer på vänster sida nu och det gör jag nästan hela tiden eftersom jag normalt sover på mage och det inte är bekvämt längre. Hon tyckte jag skulle undvika det och eftersom jag vill ha ansiktet ut från sängen så innebar det ett sidbyte. Känns ovant, men det blir nog bra.

Men nu till poängen. Hundarna har varsin korg på var sida om sängen och Tage har alltid föredragit den inre, medan Hasse har legat i den på andra sidan. Men nu när M och jag har bytt plats så bytte pojkarna också med varann! Jag märkte det i morse när jag plötsligt hörde Hassesnarkningar från fel sida av sängen :-)

Finaste födelsedagspresenten!

Martin brukar fråga vad jag önskar mig i present och sen brukar han sucka när jag säger att jag bara vill ha överraskningar och gärna något han gjort själv (mammavarning, jag vet!). Jag antar att man inte blir så mycket klokare av sådana svar så jag har hjälpt honom på traven med att halvt på skoj föreslå pärlplatta.

Med tiden har det blivit ett stående skämt och absolut inget jag trodde han skulle genomföra. Men idag när jag kom hem från IKEA fick jag sätta mig vid köksbordet och blunda medan maken ytterst försiktigt bar in sin skapelse!

Nu ska den bara strykas och sen är den redo att användas. För användas ska den och det flitigt!

Jag förstår nu varför M tyckte det var en så bra idé att jag och A åkte både till IKEA och ICA just ikväll. För enligt kreatören själv var arbetet "mycket pilligare än jag mindes". Att han dessutom hade tre borderterriers att hålla reda på samtidigt gör inte saken enklare ;-)

PS Ytterligare en varningssignal att jag börjar förvandlas till min egen mamma: i helgen köpte jag årets första julklappar. På REA. Men jag tänkte faktiskt komma ihåg att ta bort prislapparna innan jag slår in dem...

...i julklappspapper som jag köpte på IKEA idag. Jajamen, de har börjat plocka fram julpyntet!

Klick-klick (saker som faller på plats alltså)

Det kändes fint i morse när Tage fick se dagmatten och inte nöjde sig med att vifta på svansen - han vickade på hela rumpan! Hasse satsade (inte helt oväntat) på att skälla istället, men verkade också nöjd och lugnade sig snabbt när jag sa åt honom. Och från sovrummet hörde jag daghusse ropa på honom, så jag antar att det blev pusskalas igen...

En kväll i Falun...

Medan pojkarna stortrivdes hos nya hundvakten (och Hasse blev bästis med hennes sambo) roade vi oss i Falun i helgen. Vi klädde upp oss riktigt fint för min trettiotvåårsdag (det är ju faktiskt jämnt!)... eller så kanske det var för att vi skulle gå på ett riktigt fint bröllop.

Vi roade oss kungligt ända fram till tvåtiden då vi tyckte det var dags att ge oss. Knodden verkade också vara på bra humör och höll sig hyfsat lugn utom under musiken i kyrkan. Svårt att veta om h*n visade sin uppskattning eller obehag ;-)

Väl hemma hämtade jag två glada pojkar och M gav sig ut på löprunda. Sen åt vi middag bestående av risotto med vitt vin, ost, lök och timjan samt en liten pytt på Gustafskorv från Falun, pumpa och purjo. Dessutom hade vi en god sallad med olikfärgade tomater och basilika. Alla grönsaker från Årstiderna, till och med vitlöken i risotton!

Bad boy, good karma

Än en gång kan jag konstatera att saker ordnar sig! För någon vecka sedan fick vi kontakt med en presumtiv hundvakt som bor i närheten. Hon hade satt upp en lapp i affären om att hon vill bli dagmatte och även om vi inte söker just det så ringde jag eftersom vi behöver hjälp med hundvakt nu i helgen. I förra veckan kom hon på besök och allt kändes jättebra! Vi bestämde att hon ska passa pojkarna fredag-söndag medan vi är på bröllop i Falun. Det känns lite läskigt att lämna dem till någon vi inte känner (sova över och allt!) men jag har bara fått positiva vibbar från henne och har dessutom ringt en referens som hon tidigare varit dagmatte åt.

Dagmatte har vi ju letat förut men inte lyckats hitta någon, och sen fick de ju plats på dagis istället. Vi funderade lite på om vi skulle byta nu, men det kändes onödigt eftersom de bara ska gå januari ut och det funkar så bra på dagis.

Men igår ringer de och berättar att Tage varit i slaggis med C om en korvbit. Inga stora skador tack och lov men Ts ena öga är halvt igenmurat så han ser ut som en riktig slugger. Dagispersonalen vill inte ha dem i samma grupp mer eftersom det finns risk för att det händer igen. Och någon annan grupp kan T inte flytta in i eftersom han inte funkar ihop med de andra hannarna.

I vanliga fall hade det känts som en smärre katastrof och svårt att lösa... men nu har vi ju nya hundvakten! Jag ringde direkt och hon blev jätteglad och ville gärna ta hand om dem på dagarna fram till februari. Snacka om flax!

Hasse hade iof kunnat gå kvar på dagis men det känns betydligt enklare att ha dem på samma ställe. Dessutom slipper vi tunnelbanetransporter eftersom hundvakten bor alldeles i närheten. Istället kan vi ta en trevlig morgonpromenad genom en skogsdunge.

Jag säger då det, saker faller på plats!

(och Tage och C verkar fortfarande vara polare så länge de inte konkurrerar om något. Det känns jättebra eftersom vi vill fortsätta träffas som förut)

Femmånaders-magen

Till nästa gång ska jag komma ihåg att rätta till soffkuddarna åtminstone... fast å andra sidan är det så här hemmet ser ut efter en stunds borderterrierbus. Totalt syns ju en hel hund i bild också, vilket får räknas som ganska bra. Hasses framdel och Tages bakdel...

Dagens middag - färgglad

Ugnspytt på morötter, potatis, rödbeta och bacon. Kryddat med Öländsk örtblandning och en kall sås på mangold, färsk basilika, turkisk yoghurt och vitlök. Allt utom bacon, yoghurt, vitlök och örtblandningen är från Årstiderna-lådan :-)

Men bra smakkarma!

Trots plattheten var pappabrödet riktigt gott! Svärmorslimporna var också goda, trots den lite väl mörka skorpan. Jag kan pusta ut :-)

Dålig bakkarma?

Idag kom kusin J över för en rejäl bakdag. Vi gjorde dubbel sats vetedeg och bakade både kanelbullar och nutellabullar med hackad mandel på. Den sistnämnda varianten var en chansning som visade sig bli väligt lyckad. Jag hade råkat se ett recept på smördegssnurror med nutellafyllning (det vattnas i munnen bara av att skriva det!) men de är nog godast att äta färska så de får vänta tills jag ska ha gäster nån gång. Alltså testade vi med vanlig bulldeg och det blev väldigt bra.

Dessutom passade jag på att göra pappas långpannebröd som ska jäsa väldigt länge. Jag har alltid trott att jag lätt kan höfta ihop en deg, men ack vad jag bedrog mig. Idag gick det helt enkelt inget bra alls! Jag vet inte om jag tog för mycket fullkorn eller vad felet var men degen är kompakt och har bara jäst jättelite trots att den fick stå i de drygt fyra timmar vi ägnade oss åt bullbak! Hur det smakar vet jag ännu inte för det står i ugnen, men jag skulle tro att det blir rätt trist. Men jag får väl göra ett nytt försök imorgon om det är oätligt, jag tror vi har jäst kvar.

Jag bakade Ingers limpor också, men inte heller de blev som de brukar. De jäste mycket mer än de brukar och blev brända uppepå trots att jag lade på bakplåtsduk efter ett tag. Well, well, de doftar väldigt gott iaf så jag ska provsmaka om en stund när de kallnat tillräckligt. Tror inte det brända har gått så djupt så det går nog att äta och annars får jag väl skära bort toppen... men då missar man ju all god skorpa.

Nu väntar jag på att sista brödet ska bli klart och sen ska jag ta ut pojkarna på en längre promenad än de kortisar de fått hittills. I frysen ligger en massa bullpåsar och jag förvarar även Js bullar tills de flyttar till nya lägenheten. Har märkt upp dem för annars är det stor risk att de är slut i november...

Hmm... sen måste jag nog ta itu med oredan i köket ;-)

Jösses Tösses

Det kom ett bud till jobbet med tårta från byggnadsföretaget som har den goda smaken att låta överdjävligt mycket alldeles utanför fönstret. Två härliga princesstårtor med Tösses text på kartongen... mycket lovande med andra ord.

Men vem kom på idén att baka princesstårta och bara ha vaniljkräm och grädde på? Ingen sylt? Det blir ju bara kladdigt och flottigt på det viset ju!

Till Tösses fördel får väl nämnas att rosen faktiskt var färsk och mjuk, det hör ju annars till ovanligheterna. Och helt förkastlig var tårtan tydligen inte för jag har på nåt viss fått i mig två bitar under dagen...

Inte så pjåkigt

Sådärja, då var vi omvända på kronärtskocksfronten. Första gången vi fick skockor i grönsakslådan blev vi väldigt besvikna på både smak och substans... det är ju väldigt lite "kött" om man säger så. Andra gången gav vi bort dem till en vän som uppskattar dem mer och nu tredje gången har skockan fått ligga i kylen i nästan en vecka.

M försökte övertala mig att slänga den, men tornedalingen i mig mår väldigt dåligt av att slänga mat. Idag gav vi den så en chans och faktiskt var den mycket godare än vi mindes! Själva skockan var större också, så den hade mer kött på bladen. Lite citron på hade varit gott, men den var riktigt bra naturell också. Även M gav den klart godkänt :-)

Förutom att jag är mätt och belåten är jag också härligt trött i kroppen. Det var dags för Aqua Bike idag igen, två veckor sen sist. Det är bara att konstatera - det finns inget bättre och roligare pass. Inte i vattnet iaf, för på land kan nog boxpassen konkurrera ;-)

Atjoo

Aaaargh. Lagom tills jag ska upp och hälsa på finaste lille Robert blir jag förkyld! Jag hade känningar redan i måndags men det som fick förkylningen att bryta ut på allvar var nog att jag blev genomblöt om fötterna i ösregnet i tisdags och sen satt på Adobe Live i flera timmar. Dumt, dumt. Särskilt som jag vägrar ta några tabletter nu, utan håller mig till vitaminer, te och vitlök. Det är andra dagen hemma och jag är tack och lov lite bättre. Måste bli helt bra till lördag!

Ännu en irriterande sak just nu är att vi pga fel mejladress missat att ritkontoret-domänen gått ut. En enkel sak att fixa kan man tycka men inte om man har domänen hos företaget Non-Flexible och har bytt efternamn dessutom. Sånt gillar de inte alls men idag har M faxat iväg mitt personbevis på engelska och nu hoppas vi att det ska ta fart. Mejlen funkar inte alls och det är väl det värsta :-(

Knodden verkar iaf må bra och sparkas en hel del, framförallt om jag sitter framåtlutad. Bra för hållningen med andra ord, för jag kan inte säcka ihop allt för mycket vid datorn :-)

Efter att ha läst senaste forskningsrönen i DN (ja, man blir visst extra mottaglig för sånt) har jag börjat äta omega3-tillskott de dagar vi inte äter fisk. Kapslarna är dock gigantiskt stora så nu får det banne mig bli en smart unge så det är värt besväret med att svälja dem ;-) Fördelen med så stora kapslar är iof att jag anstränger mig ännu mer med att laga fisk till mat istället. Igår blev det laxsoppa!