Visst kändes det tungt igår när jag lämnade Tage och husse hemma och gick till jobbet. Men att gå med bara en hund till dagmatte i morse var ännu värre. Då blev det så väldigt tydligt att Hasse är borta och att han kommer att vara det varje dag. Ibland när vi tagit ut pojkarna på separata promenader har vi efteråt pratat om hur skönt det är att gå med bara en hund. Så känns det inte alls nu.
Men igår kväll tände vi ett ljus på platsen där det hände och det lyste ännu i morse när jag och Tage gick förbi. Det gjorde att det kändes lite lättare faktiskt. Och vi tröstar oss med att Hasse ändå haft ett bra liv, med så många som tyckte om honom.
När Ceasars matte berättade på pojkarnas gamla dagis så sa en av fröknarna något i stil med att det finns hundar som är hundar, men Hasse var så mycket Hasse. Det stämmer rätt bra, han var en stark liten personlighet. Och det är väl därför det blir så tomt.
2 kommentarer:
Hej Emma!
Hasse tassar nog med er där ändå, fast ni inte ser.
Och han har det nog bra i sin hundhimmel med en massa tjocka katter att jaga efter hur mycket & ofta han vill.
Kramar
Katarina
Oj, vad tråkigt! Du får tänka att han är en liten skyddsängel som kommervaka över den lille krabaten där inne i magen.
Skicka en kommentar