Idag när jag åkte till jobbet fick jag först vänta jättelänge på tåg och när det äntligen kom så fanns det förstås inga sittplatser. Jag muttrade lite inombords över att ingen erbjöd mig plats och sen muttrade jag ännu mer för att kvinnan som ställde sig bredvid luktade askkopp. Muttrandet försvann dock när askkopps-kvinnan vänligt talade om att det fanns en sittplats som jag inte sett! Den var längst in så det var väl därför folk runtomkring stod istället för att ta den. Jag tackade glatt och fick tillbaka tron på lite vanlig vänlighet :-)
Och nu på kvällen ringde det plötsligt på dörren (vilket det nästan aldrig gör eftersom alla gäster vet att det är lugnast att bara kliva på). Ett blomsterbud med fina blommor från pojkarnas gamla dagis! En liten gest som betyder så mycket! Inte bara för blommornas skull, men för att de tänker på oss och framför allt för att de också tyckte om Hasse och saknar honom. Det känns bra, även om tårarna började trilla igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar