Det är visst på riktigt

Visst kändes det tungt igår när jag lämnade Tage och husse hemma och gick till jobbet. Men att gå med bara en hund till dagmatte i morse var ännu värre. Då blev det så väldigt tydligt att Hasse är borta och att han kommer att vara det varje dag. Ibland när vi tagit ut pojkarna på separata promenader har vi efteråt pratat om hur skönt det är att gå med bara en hund. Så känns det inte alls nu.

Men igår kväll tände vi ett ljus på platsen där det hände och det lyste ännu i morse när jag och Tage gick förbi. Det gjorde att det kändes lite lättare faktiskt. Och vi tröstar oss med att Hasse ändå haft ett bra liv, med så många som tyckte om honom.

När Ceasars matte berättade på pojkarnas gamla dagis så sa en av fröknarna något i stil med att det finns hundar som är hundar, men Hasse var så mycket Hasse. Det stämmer rätt bra, han var en stark liten personlighet. Och det är väl därför det blir så tomt.

Tomt och ledset

Nu är det tyst och tomt och färre pussar än vanligt hemma hos Krantzarna. Hasse drog efter en katt i eftermiddags och blev påkörd av en bil. Dagmatte ringde oss och vi möttes inne på Djurakuten, men det gick inte att göra något. Han dog nästan omedelbart när han blev påkörd och hann troligen inte känna något, vilket känns s0m en tröst om än liten. Särskilt när det gäller Hasse som var så väldigt känslig när det gällde allt som gjorde ont.

Det var inte förrän vi fick Hasse som vi verkigen förstod hur olika två hundpersonligheter kan vara, trots att de är samma ras. Och även om vi förstås är glada att vi fick åka hem med Tage iallafall, så blir det väldigt tomt utan Hasse. Vi har nog inte riktigt förstått det ännu, utan väntar oss fortfarande höra hans små tassande steg så fort vi äter ett äpple eller grejar med mat i köket. För att inte tala om hur jag kommer att sakna hur han kommer och bökar sig tillrätta i min armhåla om nätterna. Och de intensiva pussarna när han kom in efter morgonpromenaderna med husse.

Den här bilden tycker jag är Hasse i ett nötskal - uppmärksam och försöker förstå även om det inte alltid är så lätt att få ihop alla intryck. Och han var en riktig liten hussegris så det passar bra att han värmer sig under husses kofta när vi är på torpet och inte hunnit få upp värmen i spisen ännu.

Martins unge ;-)

Den där gulliga lilla kicken mot revbenen har nu avlösts av ett envetet BÖKANDE på samma sida. H*n kunde väl ändå variera sig lite och inte bara greja på samma ställe? Här försöker man ju jobba, men får sitta som ett C för att försöka ge mer plats till höger...

Höstlöv och bäää

I helgen åkte M till Zurich för att hälsa på Calle. Själv åkte jag med pojkarna till torpet och njöt av höstväder, lilla Isabella, julmarknad och fårull. Vi bodde hos M-kusinen för att slippa ägna timmar åt att elda, och pojkarna var så nöjda med att få busa med Ronja hela dagarna.

I bilen på väg söderut kände jag plötsligt en liten men distinkt knäpp på nedersta revbet på höger sida. Första fullträffen från knodden! Jag blev tvungen att ringa M på en gång och rapportera att hans thai-boxningsträning verkar ge resultat i nästa generation :-)

Helgens fokus låg på att testa tova något av ullen från M-morbrors får. Vi hade lånat kardor och fick god vägledning av födelsedagsboken från ToL. Det var riktigt kul, även om resultatet inte är så användbart kanske. Men det stod klart och tydligt i boken att man skulle börja med provlappar!

Jag kan helt klart tänka mig att göra fler försök nu när vi lärt oss ett och annat och kanske fått in snitsen lite. Ull finns det ju gott om, och mer lär det bli. Eftersom vi tingat ett lamm till slakten så vore det en extra (och bisarr) bonus att kunna ställa fram lammgrytan på ett underlägg av ull från just det fåret ;-)

Jag börjar bli mig själv igen

Yes! Kaffesuget är tillbaka! Inte i samma utsträckning som förut, men jag kan tycka det är gott iaf :-)

Igår blev det en kaffe med skummad mjölk efter lunch och idag en espresso (svagaste sorten iof, men ändå) med en chokladtryffel till. I'm back in paradise...

(Och ja, jag förstår att intresseklubben antecknar)

IKEA, mm

Igår var jag på IKEA med mitt vanliga IKEA-sällskap. Tyvärr hinner man ju bara med snabbturer på vardagarna (de borde ha öppet till nio istället!), särskilt med mitt nya tempo. Men jag fick tag på det viktigaste - bambujalusier som ska användas under helgens tovningsexperiment. Dessutom köpte jag gjutjärnsgrytan med grönemaljerad utsida som jag suktat efter ett tag. Vi har en fin gjutjärnsgryta som vi fick i bröllopspresent men jag ville ha en mindre också, till köttgrytor och soppor till exempel. Och nu har jag ju mitt järnvärde som ursäkt ;-)

Det måste dock bli ett IKEA-besök till snart, eftersom jag inte fick tag på stegpallen Bekväm som jag skulle behöva för att ta mig i och ur badet på ett mer skonsamt sätt. Men den fanns inte på självplocket och när vi insåg det hann vi inte upp till utställningsdelen igen.

Vi handlade på Ica i Kungens Kurva också. Det är nog favoritaffären just nu - stort sortiment och öppet till tio! Ingen stress där med andra ord. Enda nackdelen är väl att den är just så stor så det tar ett tag.

Jag har mycket mindre ont nu, men måste hela tiden tänka på att sitta ner när jag klär på mig och att inte gå för fort. Ännu har jag inte riktigt vant mig vid mina begränsningar, även om jag har fått öva varje morgon den här veckan eftersom jag anlänt till t-banan precis när ett tåg kommer. Det är väldigt frustrerande att bli omsprungen av andra som hinner med, medan jag själv såsar nerför trappan och väntar på nästa tåg. Frustrerande men säkert karaktärsdanande.

Nåja, inte vant sig vid begränsningarna var det ju. Häromdagen påpekade M att om däcken behöver bytas i helgen så får jag be Stig om hjälp, eftersom han själv är i Zurich. Mitt omedelbara svar var förstås "Meh! Däck byter jag väl själv om det behövs!" innan jag insåg att det kanske jag inte alls kunde just nu. Irriterande men sant.

Men som sagt, jag mår mycket bättre nu än i början av veckan. Och det finns ju trots allt en mycket trevlig anledning till ontet :-)

Jöss, som de säger i Norge

Vad är det MED folk egentligen? Ok, familjeliv.se är väl knappast en direkt spegling av samhället. Men ändå?!

”Kan jag ha en röd PoP-overall på sonen?”

Vad tror de ska hända?

MVC

Vi fick godkänt på besiktningen idag och foglossningen känns bättre efter åtgärderna. Jag går fortfarande långsamt och med små steg, men det gör mindre ont iaf.

Och i hissen fick jag fnissa åt följande... det är lika roligt varje gång ;-)

Som en gammal tant

Att vagga hem från jobbet tog sin lilla tid. Särskilt att komma uppför trapporna eftersom jag testade att kliva upp med båda fötterna på ett steg i taget (som småbarn gör). Det kändes bättre men gick fruktansvärt långsamt.

Efter en stund i badkaret känns det marginellt bättre. Dock var det lite svårt att ta sig i, vi måste till IKEA för att köpa en liten stegpall. Karet är ju väldigt högt, men när jag väl kom i kändes det bra.

Martin har hämtat en extramadrass och lagt på min sida av sängen och så har jag bullat upp med två extra kuddar till mage och ben. Med de åtgärderna och lite måttligare rörelser ska det nog bli bättre tror jag.

Jag ska bara låta håret torka lite mer så ska jag krypa till sängs. Är väldigt trött eftersom Hasse väckte mig två gånger i natt och på sistone har jag haft svårt att somna om när jag vaknat. Han har den enerverande vanan att väcka mig genom att pipa när han vill upp i sängen, trots att han vet att han får hoppa upp. Men han tycker väl att det är mysigt att någon välkomnar honom förstås. Andra gången han väckte mig var det för att han plötsligt tyckte att Martins ryggsäck såg ut som att den skulle attackera ;-)

Hej foglossning...

...eller det antar jag iallafall att det är? Lite svårt att veta när man aldrig har haft det förut. Men hur som helst så tror jag såhär i efterhand att det var en dum idé att ta långpromenader med många backar igår, efter att ha varit stilla i flera veckor på grund av förkylningen. Det kändes bra först men sista biten hem var jobbig, särskilt uppför, och när vi kom hem fick Martin hjälpa mig av med skorna. Men det var gott och trevligt hemma hos ToL så det var det värt!

I dag har det känts bättre igen, åtminstone tills jag fick för mig att det var en bra idé att springa till bussen. Någonstans visste jag att det antagligen inte var så bra, men när bussen fick rött ljus trodde jag att jag skulle hinna med om jag sprang. Jag kan säga att det gjorde jag inte (eftersom busschaffisen vägrade se mig) och även om jag hade gjort det så hade det inte varit värt det ändå. Sedan dess har jag nämligen vaggat fram i låååångsamt tempo vilket är väldigt frustrerande.

Nåja, nu är det iallafall färdigsprunget för min del. Jag får väl hålla mig till promenader istället och hoppas att det blir bättre. Cykling går också bra, men tyvärr ska man inte simma bröstsim heller (vilket är det enda simsätt jag ägnar mig åt) så det ryker också från listan. Jag som just skulle komma igång efter förkylningen! Men å andra sidan har jag mått väldigt bra fram till nu, så jag kan inte klaga direkt. Förhoppningsvis är det lite bättre igen imorgon, så jag kan gå i lite mer normalt tempo iaf.

Fredag igen

Ännu en arbetsvecka till ända... de passerar fort, alldeles för fort! Jag sitter dock kvar på jobbet lite och väntar på moster som är på väg från Uppis.

Vi är hundvakt åt Ceasar eftersom matte är på konferens i Gällivare av alla ställen. Det är jättemysigt och pojkarna har haft kul ihop och inte bara busat utan myst också. Det verkar inte göra någon skillnad alls att våra pojkar är kastrerade, inte vad vi har märkt iaf.

Eftersom pojkarna har tratt så har de sovit i sängen (det blir för trångt i korgarna verkar det som) hela nätterna. Första natten låg Ceasar också där större delen av tiden, vilket resulterade i att jag hade TRE hundar på min sida! Eller som jag påpekade för M (som låg och vräkte sig på sin sida): vi är FEM personer på min halva ;-)

Men i natt var Ceasar lite klokare och lade sig i Tages korg istället och sussade gott hela natten. Kan tänka mig att han också tyckte det var lite trångt i sängen...

Höfterna har (peppar, peppar) inte bråkat alls, men då har jag också ansträngt mig att variera vilken sida jag ligger på. El Knoddo är inne i en aktiv period igen och det sparkas rätt rejält nu. Extra kul är det att den är så stor nu att det känns på flera ställen samtidigt! Hittills har det inte varit obehagligt heller, bara mysigt.

Dumma höft, del 2

Som jag berättade förut så har jag och M bytt sida i sängen för att jag började få ont i ena höften. Eftersom jag helst ligger med ansiktet utåt så blir det ju så att jag mest ligger på samma sida. Att byta sida funkade alldeles utmärkt och jag har varit värkfri sen dess. Ända till igår då den andra höften börjar krångla! Har känningar av det idag också, även om det inte är lika illa som det var med första höften. Inte än iaf.

Helst vill jag ju sova på mage, men det tycker inte knodden om utan börjar sparka efter mer plats. Jag försöker att sova på rygg men det är ju så obekvämt att så fort jag somnat så vänder jag mig på sida igen. Så nu återstår tre alternativ:

1: att skära hål för magen i madrassen
2: att Martin sätter klockan på ringning och vänder på mig med jämna mellanrum
3: att blåsa upp luftmadrassen i arbetsrummet och prova om det går bättre på den eftersom den är mjukare

Martin har hittills dissat alternativ 1 och 2 (undrar varför?) så om det inte blir bättre de närmaste dagarna får jag väl flytta till arbetsrummet istället. Vi har en rätt hård säng så det kan hända att det blir bättre av mjukare underlag. Men lika mysigt är det ju inte. Får väl ta med mig nån av småkillarna som sällskap...

Full pott till svenska kyrkan

Inte för att jag på något vis vill frälsa dig, men håll med om att reklamen nedan är riktigt, riktigt rolig:

Sex månader

Var är proffsfotografen när man behöver henne? Ska du inte komma ner till Stockholm snart?!

På bordet skymtar iaf mormorsrutorna som jag lagt ut för att beräkna hur många till som behövs till ett litet barnvagnstäcke. Och jag undrar hur fasen folk har tålamod att virka ett helt överkast?!

Fullärd?

Då har vi varit på andra delen av föräldrakursen. Bland annat pratade vi om smärtlindring och amning. Innan fick vi läsa på om kejsarsnitt och om ryggbedövning. Och det där med ryggbedövning lät ju rätt bra ända tills jag kom till stycket där det stod att skolios (sned rygg) kan försvåra eller i vissa fall göra att man inte kan ge ryggbedövning alls. Jag frågade BM om det och hon sa att det gäller bara om man har krökningen i nedre delen av ryggen. Precis där jag har båda mina krökningar med andra ord. Att ryggraden dessutom har roterat lite gör väl knappast saken bättre.

Nu ska jag be om remiss till narkosläkare för det kan vara skönt att veta i förväg om det kan funka eller inte. Det skulle kännas trist om den möjligheten stängs, men å andra sidan inte hela världen. Jag kan ju alltid ta med ett av pojkarnas tuggben att bita i ;-)

Hur som helst är föräldrakursen alltså avklarad och nu återstår bara andnings- och avslappningskursen som vi ska gå i november. Den ser jag verkligen fram emot för avslappning är något jag behöver träna på i alla sammanhang och det lär knappast skada vid förlossningen. M funderar på att eventuellt gå en såndär pappagrupps-kurs också, och det kan säkert vara bra. Men i övrigt tror jag vi nöjer oss med att läsa lite och klappa magen :-)

Teflonminne

Aaaaargh! Det har redan gått tre dagar och jag hade alldeles glömt bort det! Fasen också... Nej, jag menar: vilken tur att jag kom på det nu! :-)

www.tiodagar.se

Peang, syster

Som hundägare har jag fått vänja mig vid lite nya saker kan man säga. Det värsta var nog när jag fick dra ut en död mask ur rumpan på Tage när han var valp. Tycker fortfarande att det är otäckt att tänka på. Efter det har det blivit både öronrensningar och sårtvätt, ögonsalva och söndriga klor där pulpan är blottad.

Idag var det dags för stygnklippning. Efter att ha fått instruktioner av experten L satte jag mig med Tage och en sax i soffan. Det var dags att klippa bort kompressen som var fastsydd över såret och det är alltid bäst att börja med Tage eftersom han ligger still utan att protestera. Jag bävade lite för hur det skulle se ut under kompressen, men det var inte så farligt faktiskt. Några stygn, lite sladdrig hud och en lätt rodnad. Att dra ut stygnen som kompressen satt fast med var heller inte svårt, Tage reagerade knappt. Bara när jag fick ta fram pincetten för att få bort en liten stump verkade han tycka att jag pillade för mycket.

Sen var det Hasses tur och efter pärsen med den avbrutna klon förrförra sommaren var jag inte helt säker på att jag skulle fixa det utan hjälp. Då skrek han i panik varje gång man skulle byta bandage. Eller ens titta på det.

Nu gick det dock mycket bättre och efter ett smitningsförsök accepterade han att ligga på rygg i knät medan jag klippte och drog bort konpressen. Visserligen darrade han som ett asplöv men det gick bra ändå.

De blev belönade med promenad och godissök i hela lägenheten och Hasse överraskade med att vara mer uthållig i sökandet. Tage upptäckte nämligen att matskålen ännu stod framme och tog en lunchpaus medan Hasse fortsatte leta :-)

Fyra kulor fattigare

I eftermiddags hämtade jag två trötta små pipnissar hos veterinären. Nu ligger de i sängen och tar igen sig (Hasse nedbäddad för han verkar frusen). Undrar om de förstått att kulorna är borta?

Vi har övervägt kastrering ett tag, eftersom Tage blivit mer och mer stressad när det är löptikar i farten. Det var som att han verkligen fattade det i somras när Ronja löpte, och nu blir han så stressad att han går upp mitt i natten och bälgar i sig vatten. Det i sig är väl inte så farligt men resultatet blir att han kissar stora pölar utan att väcka oss. Jag har oftast vaknat mitt i och så har vi (läs M) fått springa ut så han får kissa färdigt ute. Men en gång lyckades han kissa utan att vi märkt något och på parketten i vardagsrummet dessutom. Sedan dess har vi spärrat av till vardagsrummet med kompostgaller varje natt...

Innan vi konstaterade att det är just löptik som orsakar problemet har vi förstås tagit urinprov (läs: sprungit efter Tage med en big-pac-låda och försökt samla upp dropparna medan han tittat surt och slutat kissa så fort man sticker in lådan under strålen) och kollat upp att det inte är något annat. Men han är kärnfrisk och eftersom han reagerat så på stress förut verkar det troligt att det inte är något annat. Dessutom verkar kiss-nätterna sammanfalla med att han nosar mycket ute och äter dåligt.

Kastrering är också bra för att det ger skydd mot många ålderssjukdomar, men det kändes ändå lite konstigt att boka in tiden. Vi tog Hasse samtidigt för att det inte ska bli konstigt dem emellan, och vi har ju ändå inte tänkt avla på någon av dem. En del säger att det kan göra Hasse lite lugnare också, men vi får väl se.

De är gnälliga och medtagna båda två, men L har lovat att de är sig själva igen imorgon. Hasse tycker att stygnen är väldigt obehagliga och vill helst inte gå alls, men vi har varit ute på små kissrundor iaf. Mer än så ska de ändå inte ha idag när de har varit sövda.

Som bonus fick de klorna riktigt kortklippta och all tandsten bortslipad medan de sov. Nu ska vi köra igång med tandborstning varje dag för att hålla tänderna fina. Tage borstade jag ju varje kväll förut, men slutade av lättja för några år sedan. Han har dock mycket mindre anlag för tandsten och hade tydligen inte särskilt mycket. Men desto viktigare för Hasse att vi borstar! Särskilt som han avskyr att få tänderna skrapade i vaket tillstånd. Han är inte helt övertygad om att tandborstning är ok heller, men det ger sig nog med lite träning.

Vanlig men seg förkylning

Jahapp. Då har jag varit hos läkaren som konstaterade att det var vanlig förkylning och att värken i lungan troligen berodde på att jag hostat mycket. Det går visst många långvariga förkylningar nu, vilket jag iof redan visste eftersom de flesta på jobbet varit eller är sjuka. Alla utom de som provsmakar mest på jobbet, de håller sig mirakulöst friska.

Det är ju bra att det inte var något annat men samtidigt tröttsamt att det inte går att göra något mer än att vänta och vila. Jag fick ta en massa prover och det känns ju bra att de kollar upp allt ordentligt iaf. De kollade järnvärdet också och nu är jag uppe på 122 så tabletterna verkar ju hjälpa.

Fortfarande blir jag helt slut av att röra på mig så nu ska jag vila en skvätt innan jag fortsätter jobba. Tack och lov har jag fått uppkopplingen mot jobbet att fungera så jag kommer åt alla mina filer. Snacka om att det underlättar att slippa åka in!

Var det inte värre?

Idag hade vi första tillfället på föräldrakursen (nästa tisdag är vi fullärda, hehe) och jag hade hunnit oroa mig rätt rejält inför att se förlossningsfilmen. Med filmen vi fick se i skolan för femton år sedan i alltför färskt minne såg jag inte alls fram emot att se en ny skoningslös film med bara smärta och blod. Jag förvarnade till och med BM om att jag kanske skulle bli tvungen att gå ut.

Men filmen var inte alls sådan! Till skillnad från vad jag minns från högstadiet så pratade man i filmen och förklarade mycket mer. Det var också flera olika par som berättade och även om de förstås inte hade med några problemförlossningar så kändes det ändå som man fick en mycket bredare bild. Och framför allt en annan bild än "det gör så ont så du tror du kommer att dö och det är massor av blod punkt slut". Det var lite fler nyanser i den här filmen om man säger så.

Det kändes som en stor lättnad att ha sett filmen faktiskt. Och jag undrar om den där filmen vi såg på högstadiet verkligen var till för att vi skulle lära oss något, eller om den mest visades i syfte att skrämma oss till att använda preventivmedel...

Förkylningen är fortfarande envis även om jag faktiskt gick till jobbet ändå. Men jag har haft lite känningar i ena lungan idag och efter samtal med vårdguiden så ska jag boka läkartid imorgon. Och så har jag ordnat uppkoppling till jobbet så jag kan jobba hemifrån. Så länge jag sitter still så mår jag ju ganska ok, men att ta sig till och från jobbet tar på krafterna.

Dumma dumma förkylning

En vecka och en dag. Så länge har den här förkylningen envisats nu. Jag mår visserligen bättre men inte helt bra och är fortfarande hemma från jobbet. Jag har dock jobbat ett par timmar med sånt jag kan göra hemifrån. Men näsan är täppt och halsen hostig och huvudet trött så nu ska jag gå och vila lite igen.

Bortsett från förkylningen lider jag av lätt Facebook-stress. Alla pratar om det, alla verkar ha tid att lägga upp fotoalbum och skicka små meddelanden. Själv känner jag mest jag orkar inte. Visst gillar jag tanken och det är kul att kunna se kompisarnas foton. Men att själv spendera ännu mer tid vid datorn... näe. Men det kanske vänder en vacker dag, vem vet. Om inte annat så kommer vi ju att ha en ny liten fotomodell i familjen nästa år :-)

För övrigt längtar jag till sommaren...

Det går åt rätt håll

Idag mår jag äntligen bättre! Inte så att jag vågar ropa hej riktigt än, men jag har iaf klarat mig utan nässprej ända sen halv sju i morse. Och lite piggare känner jag mig också. Dock har jag inte vågat utmana ödet alltför mycket utan hållit mig i stillhet trots det fina vädret. Pojkarna (alla tre) har dock varit ute med Micro och A på härlig promenad. De fick springa lösa och busa nere vid utebadet som är stängt för säsongen.

Det känns skönt att vara piggare och till och med orka laga mat igen. Till lunch blev det soppa på broccoli och grönkål, med ägghalvor och rädisor. Soppan blev dock lite lös så äggen sjönk, men gott var det ändå.

Nu jäser en omgång pappabröd (den här gången med mindre fullkorn så nu hoppas jag på mindre platt resultat) och på spisen står en tomatsås och väntar på att bredas på pizza. Doftsinnet är ännu lite avtrubbat, men tack och lov inte helt borta.

Nu ska jag dock passa på att vila igen medan degen jäser.

Kontraster

Martin är på bio och jag har tagit en liten men mödosam promenad med pojkarna. Tur att de fått en bättre runda med dagmatte redan!

Nu har jag kokt pasta, blandat med en burk makrill och äter framför datorn i väntan på att klockan ska bli åtta då jag tänkte se programmet om kvinnliga kokboksförfattare. Snacka om kontraster. Men så blir det så fort M inte är hemma - middagen består av enkla rätter eller till och med mackor och yoghurt. Tur jag inte var lika karaktärslös när jag var singel!

Sova, sova, säng, säng, säng...

Efter två dagars jobb (mot bättre vetande) är jag tillbaka på soffan. Pojkarna har fått gå halvdag hos dagmatte och har precis kommit hem efter långpromenad. Själv har jag sovit, läst, snutit mig och hostat. Dock har jag kunnat dra ner lite på nässprejandet, vilket känns bra.

I posten kom en spännande avi och eftersom jag kände mig lite piggare efter allt vilande tyckte jag att jag kunde gå till Tempo och hämta ut det. Det gick bra, men aldrig har Tempo känts så långt borta och aldrig har jag nog gått så sakta. Men nu är nyfikenheten stillad iaf och på fönsterbrädan ligger en solcells-driven ficklampa (med diodlampor så den lyser läääänge på en laddning) i present från familjen A-W. Tack! Den ska få bo här tills i sommar då den ska få tjänstgöra på torpet.

Den envisa förkylningen leder till inställd middag hos HAJ imorgon, och även inställt besök på Centralbadet med C-syster. Jag som sett fram emot det så! Men blir jag helt slut av att gå till Tempo är det troligen ingen bra idé att släpa sig iväg vare sig till det ena eller det andra.

Nu ska jag lägga mig på soffan igen, svepa nya pläden om mig (som är varm och go men tyvärr hårar ännu) och läsa ETC som kom med posten idag.

Nu är jag leds

Jag vet. Man ska inte gå tillbaka till jobbet för tidigt. Men det är svårt att stanna hemma när man har mycket att göra och dessutom viktiga möten. På eftermiddagen var jag dock yr och rätt risig så imorgon tänker jag bara gå på det viktiga planeringsmötet som jag tror tar slut vid lunch. Sen ska jag hem och sova, annars blir jag väl aldrig frisk.

Kollegan bredvid är också krasslig (men på jobbet) och chefen mittemot såg inte heller pigg ut och gick hem efter lunch. Det verkar som att Vindaloon inte botar förkylningen, bara skjuter upp den någon dag.

Well well. Efter att ha vilat på soffan en stund mår jag bättre och nu ska jag avsluta en liten mössa innan jag går och lägger mig. Undrar om jag klara mig utan nässprej ett litet tag till...

Prosit igen

Kontorsförkylningen som går från kollega till kollega har nu stannat ett andra varv hos mig. Den ende i vårt rum som klarat sig (hittills) är chefen mittemot och han hävdar att en portion Vindaloo effektivt tog bort alla symtom. Fullt så långt har jag inte gått i min jakt på att bli frisk, men däremot har jag blandat ner ett stort antal pressade vitlöksklyftor i smörgåsmargarinet. Jag kan inte påstå att jag direkt känner någon stuns när jag äter det (på rostat bröd, ej direkt ur paketet!) men att döma av eftersmaken som sitter kvar i timmar så är mängden vitlök nog. Bättre känner jag mig också. Det är andra dagen hemma och imorgon är jag nog tillbaka på kneget igen.

I helgen har vi haft flera trevliga nattgäster inför Lidingöloppet. Tyvärr blev jag sen till hejandet och missade målgången. Men å andra sidan förbättrade både M och morbror sina tider med flera minuter så det kanske var lika bra att jag inte var där och frestade dem att stanna och prata lite...

På söndagen hade jag försenat födelsedagsfika för familjen, eftersom mamma o pappa också var nere. Kände mig tyvärr rätt hängig redan då, men det var trevligt ändå. Jag hade bakat chokladkakan från Kryp in men tyvärr inte i tillräckligt god tid så den hade inte hunnit stelna ordentligt i mitten. Men som systerdotter M uttryckte det: "det smakar inte smet, det smakar god smet". Igår hade kakan perfekt konsistens så jag frös in resterna till framtida gäster och gör en mental notering om att alltid baka kakan dagen innan i fortsättningen.

Nu ska jag vila på soffan en stund igen. Och snyta mig. Igen.