Nu har han äntligen kommit (och jag kan äntligen blogga om det)! Leos lille kusin är verkligen LITEN trots att han faktiskt är större än Leo var när han föddes. Men när man håller honom i famnen känns det som att han är fylld av luft, eller gjord av frigolit. Fast mjukare förstås. Leo var måttligt intresserad men jag kan tänka mig att de kommer att vara som ler och långhalm om några år...
Vi kom iväg sent till selstället idag eftersom Leo sov och jag inte ville väcka honom. Det var flera där som ville prova så det tog sin lilla tid. Leo han sova, äta, bajsa, prova sele, äta igen och slutligen somna igen i selen på väg hem. Men sen var han leds på att bli buren (efter fyra timmar i sjal och sele!) och hur nöjd som helst med att ligga på en filt och sprattla istället.
Selen känns jättebra, mycket lättare att bära i än trikåsjalen. Men jag blev lite sugen på att testa vävd sjal trots allt, för det var inte så komplicerat att knyta som jag trodde. Men det får bli ifall vi tycker att selen inte räcker till senare, så länge den funkar så håller vi oss till den. För även om han börjar gilla vagnen igen så har vi stor nytta av selen i trapporna, på resor och skogspromenader till exempel. Och så är det väldigt skönt att slippa åka kiss-hiss till t-banor utan rulltrappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar