Ge mig SMÖRDEG

Okej, jag tar tillbaka det där om att jag bara är sugen på nyttiga saker. Jag vill ha Taimis smörbakelser. Julstjärnor. Wienerbröd.

Inte så mycket socker med andra ord, men desto mer FETT. Undrar om det betyder att knodden ännu är en riktig tunnis ;-)

Äntligen en bild på Hasse och ringen!

Med ringen på det här viset sprang han omkring, skuttade och ruskade på huvudet. Och jo, en borderterrier kan skälla trots att de har något i munnen ;-)

I kylen...

...ligger nu en sats pepparkaksdeg och mognar inför julbaket på lördag. Återstår bara att se om den nya kylen har samma effekt på degen som den gamla. Det är visst något med luftfuktigheten och temperaturen, för pepparkaksdegar har en tendens att krympa lite för varje dygn som går...

Växer så det knakar...

Enligt dagens besiktning är allt bra: järnvärde, blodsocker, blodtryck, magkurva och vikt. Barnmorskan trodde att tröttheten beror på infektionen... kanske i kombination med för mycket aktivitet.

Jag är lite piggare idag så det stämmer nog. Får försöka ta det lugnare, men det är svårt när man har roligt. Ikväll ska jag dessutom provbaka en kaka för jobbets räkning och så tänkte jag göra pepparkaksdegen inför helgens julbak med Hanne och Johanna. Pepparkaksdegen kommer dock att gå som en barnlek nu när jag har hushållsassistent! Tror vi unnar oss hämtmat från greken ikväll. Ifall inte Martin tänker till och komponerar nåt kulinariskt av grönkål, rödbetor och vitkål (vilket är ungefär vad vi har hemma) förstås.

De senaste dagarna har jag varit i princip konstant hungrig så jag antar att knodden vill växa till sig lite. All energi går väl åt till att sparkas, för den lever om rätt bra nu. Före lunch var jag tvungen att äta ett päron och på eftermiddagen har jag ätit både banan och mandarin, förutom lussebullen (vi firar Maltedagen på jobbet... malt... hehhe) och den rejäla portionen lammgryta jag åt till lunch. Och ändå är jag fortfarande hungrig!

Det är ju tur jag mest är sugen på bra saker och inte godis :-)

Inte riktigt på topp

De senaste dagarna har jag inte riktigt mått bra och igår gick jag hem tidigare från jobbet. Jag hade ont i magen och kände mig matt och yrslig. Eftersom vinterkräksjukan härjar så tyckte jag det var bäst att gå hem. Det verkar inte vara det dock, men däremot sov jag fram till halv åtta, åt mat och gick sen och la mig vid nio igen.

Idag har jag jobbat hemifrån, med flera vilopauser då jag känt mig illamående och lite yr. Men jag ska till MVC imorgon så jag får be att de kollar blodvärdena då. Det kan ju vara så enkelt att jag behöver (ännu) mer järn eller nåt.

Helgen var desto mer aktiv. På lördagen vaknade jag pigg medan det ännu var mörkt ute. Jag låg kvar ett tag och försökte somna om, men kl sju var jag uppe och kokade mannagrynsgröt till frukost! Dessutom var jag pratsam och på gott humör, varken jag eller M kände igen mig ;-)

Så fort ICA öppnat gick M och handlade och sen bakade jag lussekatter och pappas långpannebröd. Det var ju Knoddens första julbak, så det måste självklart dokumenteras...

Den nya, långa arbetsytan är verkligen toppen! Gott om plats för både bakbord, plåt och assistenten (syns ej i bild).

Förutom att jag bakade så gjorde jag julmusli också, efter inspiration på Lilla livet, stort.

Hur som helst så tog jag dinkelflingor och havregryn och blötte upp dem lite i apelsinjuice. Kryddade med lite kryddnejlika och massor av kanel (skulle ha varit ingefära också, men den var slut) och blandade i valnötter, hasselnötter, mandel och kokosflingor. Sen rostade jag allt i ugn tills det var krispigt och gott. När det svalnat blandade jag i russin och torkade tranbär. De sistnämnda var verkligen en hit!

På eftermiddagen hälsade Malin på en sväng och sen var vi på middag hos HAJ på kvällen. Nästa dag bar det iväg till torpet där vi begravde Hasse, hälsade på Isabella och hämtade lammet som slaktats i onsdags.

Väl hemma ställde jag mig och karvade kött att göra gryta och färs på, medan Tage intresserat följde minsta rörelse. Efter att ha rådgjort med L fick han ett ben att tugga på under uppsikt och han hann ha det ett bra tag innan det började flisas sönder. Snacka om att han var lycklig! Vi fick skura köksgolvet sen, men det var det värt.

Själva stekte vi upp ett par kotletter var och de var verkligen gudomligt goda! Vi hade nog lätt kunnat äta upp alla kotletterna på en gång, men tornedalskvinnan i mig gillar att fylla frysen.


Igår karvade M det sista av köttet medan jag låg och vilade. Sen invigde han köttkvarnen som följde med assistenten och i frysen ligger nu drygt två kg lammfärs, ett tiotal lammkotletter och två rejäla stekar. Dessutom gjorde jag lammgryta med rotsaker och vitlök ikväll...

Hm... vid närmare eftertanke kanske jag är trött och matt för att jag varit lite för aktiv i helgen...

Nu vilar Hasse på torpet...

...under äppelträdet tillsammans med sin favoritleksak "den gula ringen". Han var inne på sin tredje.



Men det är såhär vi minns honom: Alltid nyfiken på vad vi höll på med


Ständigt på hatthyllan när vi åkte blåa volvon


Och här tillsammans med gula ringen. Jag vet vi ska ha en bild när han leker med den men hittar inte, så det får bli en där han somnat med ringen som huvudkudde...

Då går man på knark då...

Det som kändes som lätt mensvärk (och som jag trodde var någon typ av förvärk) kom tillbaka igår. När det inte gick över ringde jag släktens egen barnmorska som rådde mig att ta två alvedon och om det fortfarande kändes så skulle jag ringa förlossningen för säkerhets skull. Jag gjorde som hon sa (trots min aversion mot värktabletter) och la mig på soffan med Tage som var extremt vaktig och skällde på obefintliga ljud. Samtidigt försökte jag få tag på Martin som var på företagsfest och de hade den dåliga smaken att hålla till i en källare med usel mottagning! Ytterst irriterande!

Värken gick inte över och när jag äntligen fått tag på M och han kommit hem ringde vi förlossningen, lämnade Tage hos micromatte och tog en taxi till Huddinge. Där fick jag lämna prover och sen fick jag övervakningsband på magen och ligga och vänta i vad som kändes som en evighet innan läkaren kom. Jag har dock rätt bra förståelse för det, eftersom jag hörde några obehagliga skrik från ett förlossningsrum. Men dem ska jag nog försöka förtränga :-)

El Knoddo mådde tack och lov fint och det var inga riktiga förvärkar utan mitt livs första urinvägsinfektion! Det kunde tydligen arta sig på det viset för jag har inte haft några andra känningar.

Jag fick kortisonspruta som gjorde mig helt darrig, men tog bort det onda. Och så fick jag gula små tabletter som jag ska ta fyra av varje dag i en vecka, sen ska jag vara bra igen.

Vi kom hem först efter tolv så Tage har sovit hos Micro i natt. Själv var jag helt slut och tog sovmorgon. Kände mig rätt sliten på förmiddagen och hade lite ont, men nu känns det bättre. Jag som trodde jag var immun mot UVI:er efter att aldrig ha drabbats trots att jag många gånger suttit på "kalla stentrappan" stick i stäv med mammas varningar ;-)

Men ska man se nåt positivt med besöket så har vi ju fått se förlossningsavdelningen iaf. Och barnmorskorna var väldigt trevliga och önskade oss välkommen åter i januari! Läkaren hade inte direkt någon större social kompetens och var nonchig och ganska oförsiktig när hon undersökte mig, men risken är ju inte så stor att vi stöter på henne igen. Men framförallt den ena BM var väldigt bra!

Många magar på liten yta

Idag var vi på Huddinge sjukhus som hade informationsträff inför förlossningen. Det var väldigt bra, två trevliga barnmorskor som verkade sympatiska. Inte mycket nytt egentligen, men bra att veta vad som gäller på just vårt sjukhus. Om allt går normalt så får förmodligen M stanna kvar på BB över natten också och det känns ju extra bra!

Jag åkte i god tid eftersom jag inte visste hur lång tid det skulle ta. Medan jag satt och väntade gick jag igenom bilderna i mobilen och kom på att jag glömt att blogga denna skylt som satt på transferbussen från långtidsparkeringen till Arlanda. Första gången jag sett en gravidplats, och den knep jag förstås ;-)

Samlingsplatser för gravida (som idag på Huddinge) är rätt roliga. Alla vaggar fram (inklusive jag själv) och alla går på toa både innan föreläsningen och i pausen (inklusive jag själv).

Här verkar mycket oro kretsa kring om man får föda på den förlossningsavdelning man tänkt eller inte. För ve och fasa - man kan ju bli skickad till SÖS eller Södertälje eller nåt! Det är klart att det säkert inte känns kul isåfall, men jämfört med att åka 15 mil (eller mer) som man gör i mina hemtrakter så känns det inte som nån större katastrof. Här slipper man ju dessutom hålla utkik efter renar! ;-)

Från det ena till det andra: vad betyder det att man först drömmer att man åker bil mellan Pajala och Satta och stannar för att en varg springer ut på vägen och leker med en fotboll? Och att man, efter att ha vaknat och varit på toa, somnar om och drömmer att man berättar om vargen man sett?

Restaurangtips

Tacky hemsida, men om ni besöker Prag kan jag rekommendera detta:

http://www.cartouche.cz/indexen.html

Jag åt superb anka och kollegan A tyckte att hennes var så god att hon tog doggy bag med sig hem till Sverige! Riktigt så långt gick inte jag, men plockade de göttaste bitarna från båda köttstyckena jag fick. Dessutom fick jag en del hjälp av kollegorna intill...

Snart nya braxer!

Ibland lönar det sig att hålla sig framme! Jag fick ett mejl från en kompis om att en klasskompis till henne sökte modeller till sin klädkollektion för gravida. Eftersom jag inte är särskilt "fotogenisk" tvekade jag först, men sen tänkte jag att vad fan! Med bra fotograf kan ju resultatet bli rätt bra ändå har jag upptäckt. Dessutom lockade lönen i form av kläder...

Jag skickade några provbilder (bröllopsfotona plus nån magbild) och sen skulle hon höra av sig när fotografen gjort sina val. Idag kom mejlet. Jag är inte en av de fyra som ska fotas, men däremot vill hon ändå ge mig ett par byxor!

Kan det bli bättre? Jag får ett par fina brallor utan att behöva synas i bild! Det är dessutom extremt bra tajming eftersom jag vuxit ur mitt ena par bra jeans och är hänvisad till endast två par byxor (varav det ena är lite för tunt och somrigt)! Jag har snickisarna också iof, men dem vill jag inte ha på jobbet. Det känns lite svårt att bli tagen på allvar om man klär sig som en jättebebis ;-)

Självklart får tjejen lite gratisreklam ---> Cecilja S

Prag mm

Prag var fint, riktigt fint. Jag vill helt klart åka dit igen... utan jobb och utan att vara gravid :-)

Staden var som gjord för att bara promenera omkring, fika, promenera mer och bara njuta av omgivningarna. Och dricka öl förstås, men det fanns ju defenitivt inte på kartan!

Snälle kollegan J hade bokat enkelrum åt mig så jag kunde koppla av utan att tänka på att en rumskompis skulle dyka upp lite smålullig framåt morgonen. Något badkar fanns det inte, men jag upptäckte att jag nästan mer uppskattade det faktum att det gick att bara gå in i duschen! Hemma är jag ju van vid att saxa mig upp i vårt höga badkar, vilket känns rejält även om jag har pall. Men det är skönt att bada i så det är det värt ändå!

På fredagen hade jag gått upp redan vid fem och efter att ha konfererat en hel dag stannade jag på hotellet när kollegorna drog iväg för att besöka fyra ölbryggerier. Jag tänkte läsa lite men somnade istället och sov en timme innan jag åt middag, tog en liten promenad och sen lade jag mig igen. Läste bok och somnade tidigt.

Det var ett smart drag för på lördagen var jag piggare och hängde med ut och åt på kvällen. Vi var på ett jättemysigt ställe med gamla tegelväggar och en jättestor öppen spis där de grillade anka. Åt gott och hade mycket trevligt.

Jag var bland de första att gå hem (halv tolv ungefär) och de sista hade rumlat in vid femtiden på morgonen. Det var rätt skönt att inte höra till dem, utan kunna njuta av en god hotellfrukost innan jag shoppade upp mina sista kontanter på ett litet marionettlejon till Knodden.

Idag har jag varit på gravidmassage på Axelssons, en present från M. Det var verkligen bra och jag hade gärna legat kvar en stund på britsen eftersom jag äntligen fick ligga på mage!

På väg till massagen kände jag av lite förvärkar för första gången. Ett ypperligt tillfälle att öva på andningen alltså, och det funkade riktigt bra! Man måste bara strunta i att folk omkringen reagerar på flåsningarna ;-)

Novembermagen

Två månader kvar och jag börjar känna mig tung. Snickisarna är sköna för de hjälper faktiskt till att lyfta magen lite.

Helt ok

Ännu en besiktning godkänd. Magen håller kurvan fint, vikten ökar lagom, hjärtljuden lät bra och barnmorskan bekräftade det jag redan trott: att el Knoddo lagt sig med huvudet neråt. Den kan iof forfarande få för sig att vända sig men det blir ju trängre och trängre så förhoppningsvis håller den sig i rätt läge.

Jag är lite piggare, trots att jag sov fullkomligt uselt i natt. Det är nog tack vare att vi tog tag i saken på jobbet igår och har listat allt jag ska göra (med tidsuppskattningar) och att jag har fått lämna en del uppgifter vidare. Jag försöker bortse från det faktum att enligt tidsuppskattningen har jag jobb att göra non-stop i 18 dagar... och jag har ca 20 kvar att arbeta. I tidsuppskattningen finns ju inte tex mötestid medräknat, vilket är minst en halvdag per vecka. För att inte tala om alla småprojekt som brukar dyka upp stup i kvarten.

Men jag tar det med ganska bra ro och går strikt efter priolistan. Jag hinner det jag hinner helt enkelt!

Imorgon åker vi till Prag på höstkonferens. Det ska bli jättekul även om jag tänker fokusera enbart på själva konferensen och tillbringa större delen av kvällarna på hotellrummet med en bok. Håller tummarna för badkar!

Seeeeg i huvudet

Jag har ju rört mig långsamt ett tag på grund av foglossningen, men ändå känt mig pigg. Men allt eftersom dagarna har gått har det även börjat röra sig långsammare på hjärnkontoret och jag jobbar inte alls lika effektivt som vanligt. Inte blir det bättre av att jag sover dåligt och börjar känna mig stressad både över sånt som jag ska hinna och sånt jag vill hinna.

Igår, efter profylaxkursen, slog den stora tröttheten in på allvar och jag insåg att nu måste jag göra något innan jag går ner mig helt. Jag och M kom överens om att jag ska vila mer på kvällarna (även om han åker på både matlagning och undanplockning, vi brukar annars dela) och att jag ska sluta jobba lite tidigare än jag först tänkt.

Efter att ha vridit och vänt på mig halva natten (irriterande nog sover jag alltid som bäst först på morgonen, när jag somnat om efter att ha vaknat snortidigt) pratade jag med chefen och berättade att jag vill sluta redan den 14:e december, en vecka tidigare än planerat. Det var inga problem och han föreslog också att jag jobbar hemifrån en dag i veckan, för att slippa både resväg samt telefonsamtal och annat som stör under dagen. Dessutom ska jag lista allt som ska göras, så vi kan göra en gemensam prioritering av det. Även om jag har bra koll på det, så känns det allt grötigare däruppe nu så det kan vara bra med hjälp.

Genast känns det mycket bättre. Dels att ha gjort något åt saken och dels att jag fick ett bra bemötande. Nu får jag en hel månad hemma innan beräknad förlossning, och det känns bra. Då kan jag skjuta upp det jag vill göra hemma till efter 14 dec, istället för att tänka på det nu.

De flesta kollegorna sa att jag gjorde ett klokt val som slutar tidigare, men en av dem undrade om det inte skulle bli tråkigt att gå hemma så länge. Det kan ju faktiskt hända att bebisen tänker vänta ända till slutet av januari.

Men tråkigt? Hur kan man ha tråkigt hemma? Det finns ju massa bröd och kakor som kan bakas, garn som kan stickas, babykläder att vika? Räcker inte det så kan jag ju alltid ta tag i nån av de där pysselplanerna som ligger och väntar. Och dessutom har jag en mammaledig H i närheten när jag längtar efter sällskap. Kan inte alls se att det skulle kunna bli tråkigt! Men då är jag iof en riktig hemmagris också...

Idag gick jag faktiskt och la mig en stund medan Martin fick fixa maten. Det känns bättre, även om jag fortfarande är trött. Men jag ska gå och lägga mig på riktigt nu och hoppas få sova bättre i natt. Att inte kunna somna är en sak, men det är tröttsamt att vakna på natten och inte somna om på ett tag.

Blommor och tunnelbanor

Idag när jag åkte till jobbet fick jag först vänta jättelänge på tåg och när det äntligen kom så fanns det förstås inga sittplatser. Jag muttrade lite inombords över att ingen erbjöd mig plats och sen muttrade jag ännu mer för att kvinnan som ställde sig bredvid luktade askkopp. Muttrandet försvann dock när askkopps-kvinnan vänligt talade om att det fanns en sittplats som jag inte sett! Den var längst in så det var väl därför folk runtomkring stod istället för att ta den. Jag tackade glatt och fick tillbaka tron på lite vanlig vänlighet :-)

Och nu på kvällen ringde det plötsligt på dörren (vilket det nästan aldrig gör eftersom alla gäster vet att det är lugnast att bara kliva på). Ett blomsterbud med fina blommor från pojkarnas gamla dagis! En liten gest som betyder så mycket! Inte bara för blommornas skull, men för att de tänker på oss och framför allt för att de också tyckte om Hasse och saknar honom. Det känns bra, även om tårarna började trilla igen.

Med guldram blir det mesta konst :-)

Äntligen har jag ramat in målningen från helgen i maj. Och det blev ju faktiskt bättre än jag trodde! Har dock glömt att signera, så det får jag göra någon gång.

Men nu ska jag äta hamburgare och cole slaw på rödkål!

Nästan nyfrälst

I söndags gick vi första tillfället på Annas profylax. Det var riktigt bra. Faktiskt så bra att vi gick därifrån och kände oss nästan frälsta ;-)

Andning och avslapping är nog aldrig fel att träna på och kursen känns förberedande på ett bra sätt. Ibland kan jag nämligen tycka att för mycket information bara leder till mer oro. Jag är inte särskilt rädd för vad som ska hända rent medicinskt, där litar jag på att personalen kan mer än jag. Inte är jag heller så farligt rädd för själva smärtan, utan snarare rädd för att bli rädd och tycka allt är otäckt. Och även om andningen också handlar om att hantera smärta så är det är just avslappningen som jag tycker känns viktigast.

Men det som ändå var bäst var att vi faktiskt gick därifrån med en känsla av att det här gör vi tillsammans. Visst har vi hela tiden tyckt att det är viktigt att Martin är med vid förlossningen, men nu känns hans roll mer delaktig och ännu viktigare. Vi har också kommit igång att prata mer om hur vi hoppas det ska bli, vad vi är oroliga för osv. Även om jag förstås inte vet säkert hur jag kommer att reagera så kan jag ju se var det finns tydliga riskzoner iaf.

Trådarna knyts ihop och det vi lärde oss när jag var sjuk kommer också till nytta nu. Och det känns bra att vi instinktivt hittade bra lösningar redan då.

Nåja, nog om andningen. Ikväll hade vi dagmatte och -husse på middag och det var mycket trevligt. Anledningen var visserligen att vi ville prata mer om hur olyckan gick till, men vi hann prata om mycket annat också. Nu tror jag vi fått svar på allt vi kan, och det känns lugnt och bra. Fortfarande tomt, men det kommer det att vara länge.

Något annat

Kusin J messade en bild från en tunnelbanestation i Prag. It must be a sign...

Knodden (som kanske är en Flora) fortsätter med sitt bökande på höger sida. Det är iof bra för hållningen eftersom jag inte kan säcka framför datorn, men jag börjar känna mig rätt öm nu.

Å andra sidan är det skönt att veta att allt verkar bra därinne och dessutom ser det rätt häftigt ut när h*n rör sig så det verkligen syns utanpå :-)

Hemma är det fortfarande tomt och Tage ligger i riskzonen för att bli ihjälgosad. Men om man nu ska se något gott i det hela så skulle det vara att vi blivit påminda om att ta vara på varann bättre och uppskatta ögonblicken. Det bråkas inte direkt om några småsaker för tillfället. Att det är stökigt och att vi inte orkat laga mat på hela veckan känns ganska oviktigt.

Tack för alla fina kommentarer, de värmer. Passa på att pussa på era hundar/katter/barn/vänner!