Zombiestadiet

I tröttheten finns det olika faser och just nu befinner jag mig i zombieläget. För trött för att göra något, inte ens känna hunger, men inte tillräckligt trött för att sova. Åtminstone just för tillfället, om tio minuter slaggar jag kanske igen. Jag sov några timmar när jag (äntligen) kom hem från jobbet. M kom hem med hundarna från dagis någon timme senare men eftersom jag låst ytterdörren och stängt till sovrummet hajade inte pojkarna att jag kommit hem förrän M skulle byta om för att åka till agilityn med dem. Då blev jag pussad och klättrad på, innan jag vände mig om och somnade om. Agility är inte riktigt något jag fixar just idag...

Med början kl 06:00 igår morse var jag vaken ca 30 timmar i sträck. Ca tjugo av dem tillbringades med att vika och kånka kartonger, slå in saker i silkespapper, pilla bort slarvigt klistrade etiketter och fästa nya, sortera saker i nummerordning, lasta pallar, kånka fler kartonger osv tills hela kroppen värkte och händerna var täckta av pappersskärsår.

Vi jobbade hela tiden mot klockan och rop som "vi har 30 minuter kvar på den här pallen, nu ökar vi tempot" ven i luften. Men det som låter som outhärdligt fördjävligt och en källa till bråk och tjafs, blev i själva verket något helt annat. Jag överdriver inte när jag säger att jag har helt fantastiska kollegor. Så fort någon av oss hade en svacka så var någon där och peppade eller erbjöd sig att byta arbetsuppgifter. Med tanke på arbetspressen så är jag förvånad att vi hann med att se varann och upptäcka svackorna innan någon gick för djupt ner i dem.

I mitt fall inföll den värsta vid sextiden imorse, men direkt var en kollega där och fick mig att delta i ett fysiskt lite lättare arbete under roligt småprat tills jag var på bättre humör igen. Efter ett tag var det dags för nästa kollega att se alltför slut ut när han kom med nästa låda, så då bytte vi i av varann och sådär rullade det på.

Det känns rätt otroligt att vi lyckades med projektet att packa alla kartonger och få dem på pall. En stor del av pallarna gick dessutom iväg med lastbilen, vars chaffis var impad av vårt engagemang och erbjöd sig att vänta lite för att vi skulle hinna fylla hela bilen och inte bara ta de viktigaste pallarna som redan var klara.

Men det känns också rätt otroligt att det bestående minnet av gårdagen inte är värken i rygg och armar, inte det ändlösa springandet efter rätt kartong bland de tusen som stod uppställda. Inte tröttheten eller det faktum att vi överlevde natten på coca-cola och godis. Istället är det gemenskapen som etsat sig fast och skratten som trots allt har funnits där mitt i allt. Jag är banne mig imponerad, precis som lastbilschaffisen!