Agilityträningen har legat på is länge på grund av trötthet och illamående. Men igår packade vi in oss i bilen och gav oss iväg till Sthlm Södra för att testa deras bana. Det är ofta svårt att komma iväg på vardagskvällarna, men oj vad det är värt det om man tar sig i kragen!
Vi hade jättekul och Tage var väldigt duktig. Han tappade tråden någon enstaka gång och fick försöka ett par gånger på slalomen innan han kunde koncentrera sig på den. Men sen gick den hur smidigt som helst! Det var många andra hundar där, men inte just på banan, och det var ju bra att träna med lite störningar. Jag vågade dock inte släppa honom samtidigt som en matte kastade boll till sin hund. Den frestelsen hade han aldrig kunnat stå emot ;-)
Hasse fick träna i koppel och sele, för vi vågar inte riktigt lita på att han håller sig i närheten. Ibland går det bra men ibland lyssnar han inte alls och nu var det för många andra där som vi inte ville störa. Han tränade på klätterhinder och hopp. Det gick riktigt bra, men något med synen är det helt klart. Han sprang rakt in i stolpen till ett hopphinder!
Efteråt var pojkarna nöjda och mätta på köttbullar. Fast Tage har mest en leksak som belöning. Ett gummiben med en bjällra i som han fick på dagis när han fyllde år. Han är helt tokig i den och den är bra att kampa med också så det är en perfekt agilitybelöning.
Men om dagen slutade bra igår så började den dåligt idag. När vi går upp ur tunnelbanan vid Zinken så kommer en snubbe bakom oss med två Schnauzers som morrar och vill fram och bråka med pojkarna. Jag ber honom hålla avstånd, men han kommer bara närmare och muttrar om att vi går för sakta. Till sist går de jämnsides med oss och jag får kämpa för att hålla hundarna ifrån varann. Hans hundar morrar, skäller och har sig men mina lyckas faktiskt hålla sig tysta även om de vill svara.
När vi kommer ut så fortsätter han följa mig väldigt nära och till slut är jag så arg att jag skriker åt honom att hålla avståndet. Det är ju uppenbart att hans hundar vill bråka och då kan han ju inte släppa fram dem på det viset. Då tar gubben fram sin mobilkamera och fotograferar (eller filmar?) mig!!! Why?! Det gick inte att höra vad han sa för hans hundar levde om så.
Jag hade god lust att gå fram och smälla till honom (jo faktiskt!) men ville inte riskera att hundarna rykte ihop så jag gick över gatan istället. Som tur är var det ingen trafik så jag kom över och bort från puckot med hundarna.
Det var en ganska adrenalinstinn matte som lämnade pojkarna på dagis. Dock är jag väldigt nöjd med att de lyssnade på mig och inte morrade tillbaka på schnauzrarna! :-)
2 kommentarer:
oj, den där historien med schnauzrarna kunde vara tagen ur mitt liv, jag tycker sådant händer ALLDELES för ofta (förutom det där med kameran då, märklig typ!). det gick rätt bra att hantera med lilla hunden, men när stora hunden sätter igång och svarar de andra hundarna gäller det hela inte längre bara oss för folk runt omkring tycker att det är mer jobbigt/obehagligt/störande med en lite större hund som låter än med lillhunden. en riktigt jobbigt gång stod vi och väntade på bussen (slussen) och en man som äter hamburgare och har sin hund i det fullt utdragna flexikopplet kommer mot oss. hunden vrålstirrade på zam (på ett grälmuckande sätt) och mannen stod många meter bort och brydde sig inte ett skit utan bara fortsatte mot oss. till slut fick vi backa ut i bussens körbana.
förresten slog det mig härom dagen att vi jobbar kanske rätt nära varandra nu? jag är för tillfället (i augusti) på fleminggatan, ett stenkast från kungsbron. om du har möjlighet kanske vi ska äta lunch ihop en dag?
Apselut, lunch låter toppen! Jag messar :-)
Skicka en kommentar