Vi har det bra!

Brusa och Storma tar chansen att skicka en hälsning till husse och matte som är strandsatta i Bangkok: vi saknar er, men har det rätt bra. Härom dagen kom två flickor och blev så förtjusta i oss att de vill att vi ska vara här nästa gång de kommer också!

Allt är inte bara skit ;-)

Alltså, kolla på bilden nedan. Den är tagen för ett år och några dagar sen. Det är ju inte klokt vad tiden går fort!

Sen dess har vi ju inte bara flyttat utan även fått världens finaste lejonunge. Idag fick han vara med och julbaka med kusin J som en liten uppvärmning inför det stora julbaket i Oslo nästa helg. Han ser och lär :-)

Och provsmakar sitt livs första pepparkaka!

Bomben har briserat

Lugnet kan lägga sig igen. I morse, innan promenaden till Aspudden, presterade L under stor vånda en jätteboll. Nyss kom resten av proppen, plus lite extra (det är ju tre dagar sen, herregud!). Nu kryper han nöjt omkring i bara kallingarna och försöker trasha så mycket han hinner medan jag sitter vid datorn ;-)

Orsaken till förstoppningen är förmodligen att han fick smaka bröd i söndags när jag bakat. Det var ju grahamsgryn i och han har reagerat likadant på fullkornsgröt förut. Det blir till att baka lite vitt, trist bröd och hoppas på att det växer bort.

Som en tidsinställd bomb...

Det har nu gått tre dagar sen Leo gjorde nummer två. Tre dagar. Imorgon förmiddag planeras en promenad till Aspuddens 4H-gård tillsammans med grannen + kids. Vad tror ni oddsen är för att 3-dagarslasten kommer att lossas när vi är där?

Jag bävar. Bäst att packa ombyte och extra många våtservetter.

Nästan julstämning

Leo vaknade precis när jag var på väg ut men han tittade glatt på från vagnen medan jag kramade till två snölyktor på uteplatsen och en på framsidan av huset. Nu lyser det så fint där ute, jättemysigt! Snön var perfekt att krama och jag upptäckte att de gamla takterna satt i. Att bygga snölyktor är som att cykla - känslan för bollarnas storlek och huruvida det behövs murbruk i form av lös snö eller inte - man bara kan det.

Hej, mitt vinterland!

Vi fick tag på pulka på Coop (den sista röda) och nu har lilleman varit ute och åkt två dagar i rad. Han sitter som en liten prins och ler milt, lite extra när det går fort. Nu sover han dock i vagnen... två timmar and still counting! Jag har hunnit plocka ur diskmaskinen, ringt tråkiga måste-samtal, ätit lunch, öppnat post, kelat med Tage och tikarna samt dricker nu en latte.

Hundflickorna bor hos oss den här veckan medan husse och matte roar sig i Thailand. De har då verkligen valt rätt tid att åka! Det funkar faktiskt oväntat bra att vara ute med hela hundspannet och vagn, till och med idag då vi mötte ett helt hunddagis. Tage verkar nöjd med sällskapet och om kvällarna lyckas de verkligen ta upp HELA soffan! Nattetid blir det stundom väldigt trångt i sängen, men mysigt är det.

Leo tycker också det är kul med fler hundar och skrattar särskilt när tjejerna busar med varann. Tage har ju ledsnat på sånt och kör mer med den seriösa stilen. Om det inte finns någon boll att leka med förstås.

Nä nu ska jag försöka smyga ut och krama till en snölykta utan att lilleman vaknar av den gnisslande dörren. Jag hade tänkt göra en innan jag gick in men alla tre hundarna trodde att jag skulle kasta snöbollen åt dem och satte igång att skälla, så det blev det inget av :-)

Förresten så har stereon väldigt irriterande lagt av, precis när det börjar bli dags att lyssna på julmusik!!!

Nattmacka någon?

Nån som vet hur snabbt man kan lära bebisar läsa? Det står ju överallt att efter sex månaders ålder ska de inte behöva vakna för att äta på natten, men Leo vägrar lyssna på det örat. I natt åt han två flaskor välling (kl 22 och kl 02) trots att han ätit en vuxenportion havregrynsgröt vid 18 och fyllt på med en flaska välling kl 19:30 också.

Att vakna och snutta är ju en sak, men han är verkligen hungrig och nu när jag varit borta ett par nätter så räcker inte mjölken till för att han ska bli helt mätt. Till sist fick vi alltså sparka upp stackars pappan vid tvåtiden för att värma en flaska medan jag bytte blöja på en arg lilleman (ännu en effekt av nattmålen).

Jag upprepar "det går över, det går över" men undrar när? Å andra sidan så vet jag ju sen graviditeten hur svårt det är att somna om ifall man är hungrig. Och aktiv är han ju så det räcker och blir över, så han gör väl av med allt han sätter i sig. Men ändå.

Äntligen snö!

I morse åkte två av grannpojkarna pulka bakom huset där vi har en perfekt liten pulkabacke för småttingar. Leo tittade intresserat på genom dörren till uteplatsen så vi pälsade på honom och gick ut. Han fick testköra Ns pulka och när den första förvåningen lagt sig var det jättekul!

Snövädret ska visst hålla i sig några dagar så imorgon hoppas vi hitta en egen pulka på Coop. Man får ju passa på de få dagar de är snö...

Inte riktigt vad jag tänkt mig

I gamla lägenheten hade vi en billig IKEA-hurts som blombord i ett hörn. Eftersom vi inte använder den nu tänkte jag att det kanske blir ett lagom högt litet lekbord åt Leo. På sikt tänkte jag måla den som en spis men nu tänkte jag att han bara kunde ha den att stå och leka vid.

Vad jag inte hade tänkt på var att om hurtsen inte står mot en vägg så kan han precis få tag på bortre kanten med händerna. Och att han är väldigt stark.

Äntligen bio

Igår var jag på bio för första gången på nästan ett år! Jag slog till med den kompletta bioupplevelsen: både popcorn och plockgodis :-)


Filmen vi såg var den efterlängtade Låt den rätte komma in. Helt underbar även om den inte var lika bra som boken. Den var väldigt vacker trots det otäcka. Och jag fick en väldig snölängtan som antagligen inte kommer att mättas på länge.

Leo var hos kusinerna under tiden och vi stannade kvar där tills det var läggdags för honom. Han var väldigt nöjd med sällskapet och alla nya leksaker han kunde testa :-)

På kvällen premiärkröp han några steg utan att magen hängde i. Annars brukar han mest åla fram (fast det går fort ändå) men nu har han börjat krypa några steg ibland. Det lossnar nog också snart, precis som det här med att ställa sig upp. Roligast just nu är att banka mot elementet och försöka dra ner blomkrukorna. Tiden då jag läste DN på morgonen är förbi...

Aaah!

Den vanliga tränaren på boxpasset var tillbaka. Vilken skillnad! Han peppar på ett väldigt bra sätt och kan även korrigera med glimten i ögat.

Vi hade väldigt kul och jag är alldeles, alldeles slut i kroppen. Boxträningen verkar helt perfekt för mina stela axlar och rygg. Jag känner mig mycket rörligare och mer avslappnad, faktiskt mer än jag gör efter att Martin knådat mig (och då är han ändå proffs på att knåda)! Rejäl konditionsträning är det också. Finns nog inga nackdelar alls när jag tänker efter :-)

Otäckt möte

Igår for jag med Tage och hälsade på kusin J en sväng på kvällen. När jag var nästan hemma igen såg jag hur en kille hoppade ur bilen en bit fram och släppte ut sin hund. Han hade den inte i koppel och hunden såg biffig ut (amstaff-tik visade det sig sedan) så jag stannade till en stund med Tage för att inte riskera något. Han hade inte sett den andra hunden och blev bara glad över ett litet tricks-mot-godis-avbrott.

Efter en liten stund fortsätter vi gå. Tjugo meter senare ser jag att hunden och hundägaren fortfarande står utanför sin port, på andra sidan gatan och en bit upp. Tage har fortfarande inte sett dem men den andra hunden får syn på oss och springer direkt över gatan och mot oss. Hussen ropar åt den att stanna men den lyssnar inte.

Jag har varit med om hund-gruff förut och alltid lyckats hindra det (eller försinka det tills den andre hundägaren får tag på sin hund) genom att hålla Tage bakom mig, gå mot den andra hunden och skrika NEJ. Den här hunden brydde sig dock inte alls om det utan tog sig runt mig på nolltid och flög rakt på Tage. Den hade verkligen bestämt sig för att bita, inte bara bråka.

Det kunde ha slutat RIKTIGT illa men den andre hussen var tack och lov snabbt framme och lyckades brotta ner sin hund. Jag tog upp Tage i famnen och konstaterade att han inte hade några stora skador. Sen stod vi och skrek åt varann en stund innan han äntligen gick med på att lämna sitt namn. Man får BANNE MIG inte ha sin hund lös om man misstänker att den kan göra så. Och jag tror INTE det var första gången den var aggressiv eftersom den anföll helt oprovocerat. Tage är ju själv inte alltid så juste mot hanhundar så hade han muckat innan hade det inte alls varit samma sak. Men nu hade han ju inte ens sett den.

Tages ena öra blödde och snälla L gjorde hembesök och plåstrade om honom. Ena kanten var söndertrasad med en ca tre cm lång flik som hängde lös. Så istället för att följa med husse på jobbet idag (för att jag skulle med C-syster på Lerinutställningen) fick Tage göra ett besök hos veterinären. Han avskyr verkligen att gå dit men när vi väl är inne är han alltid jätteduktig.

Den här gången fick han bli kvar flera timmar för de behövde söva honom för att kunna fixa till örat. De har sytt en del men fick också klippa bort litegrann så ett ärr kommer det att bli. Men det gör förstås ingenting, det kunde ju ha slutat mycket värre. När den andra hunden flög på trodde jag inte vi skulle ha någon Tage mer :-(

Nu går lillstackarn omkring och piper, men han har fått smärtstillande så det borde inte vara så illa. Det fysiska läker nog snabbt men jag hoppas han inte kommer att få mer problem med andra hundar efter det här. Det är så himla onödigt att det hände. Om han bara haft koppel på sin hund! Eller om jag bara stannat en minut till.

Vi har gjort en polisanmälan även om det kanske inte leder till något. Men obehaget finns kvar, särskilt eftersom hunden bor så nära. Jag stötte på en granne och han kände mycket väl till den här hunden och de har bara gått och väntat på att nåt ska hända. Den gör tydligen utfall och framför allt matte har svårt att hålla den då. Tänk om det händer igen? Eller med någon annans hund?

Och tänk om den skulle ge sig på barn också.

Note to self

Nästa gång jag gör köttfärssås till Leo ska jag inte använda vitlök. Shit, vilken andedräkt ur den lilla munnen!

Inte klokt vad fort det går!

Nu när han fått kläm på det vill han inte göra annat än att stå! Vi har redan fått gömma nyckeln till skåpet (innan han gjorde det åt oss) och snart är det även dags att flytta bort det som står uppepå. Sträcker han sig ordentligt når han precis upp till kanten.

Han är inte så bra på att sätta sig ner än, men ibland lyckas det. Annars ropar han "Eeee-ma-ma-ma" och sträcker ut ena handen så jag ska ta tag i den. Och när han väl satt sig vill han såklart upp och stå igen ;-)

I fredags...

...tog jag kanske i en aning när det gällde mängden pannkakssmet. Den höll på att ta över ugnen helt. Men gott blev det!

För övrigt heter det plättar, pannkakor, ugnspannkaka. Inte småplättar, plättar och pannkaka. Bara så ni vet ;-)

I tisdags...

...för en vecka sedan åt jag frukost i kortärmat. Utomhus. Utan gåshud.

Träning ska inte vara kul tydligen

Jag vet inte hur många blogginlägg jag formulerat i huvudet på väg till och från jobbet, men inte hunnit/orkat med att lägga ut sen. Jag måste verkligen försöka begripa hur man gör för att blogga från mobilen. Det står att man ska skicka ett mess men det händer ingenting när jag gör det :-(

Nåja. Innan jag lägger ut de senaste dagarnas bilder så måste jag ju berätta om gårdagens försök till träning. Istället för den välbehövliga fysiska träningen blev det ett kanske lika välbehövligt pass i ta-ingen-skit!

Jag och min sparringpartner K begav oss till samma boxpass som vi gått för ett par tre veckor sen. Den gången var det otroligt jobbigt men också väldigt roligt! Vi skrattade och svettades och var väldigt nöjda efteråt. Men den här gången fanns inte den vanliga tränaren på plats. Istället gick en spännig, lätt obehaglig snubbe omkring och skrek att vi skulle skynda på att hämta mitzar. Det blev inte bättre.

Jag har aldrig lämnat ett pass redan under uppvärmningen. Jag har aldrig ens tänkt tanken. Men när ledaren konstant skriker meningar som "skratta inte, ni är här för att träna", "ta i mer" eller "spegla er inte flickor, det här är träning" då är det faktiskt inte särskilt roligt. Han gick hela tiden omkring och korrigerade folk, fast vi bara stod på led och värmde upp. Han justerade avstånden mellan alla och ena gången skulle man stå närmre, andra gånger längre ifrån. Det kändes som han gjorde det bara för att på något vis markera vem som bestämde.

Och så det eviga skrikandet. När han var på mig om att hoppa högre var jag på vippen att fräsa att visst kan jag göra det, men då får han också räkna med en pöl på golvet. En tränare ska väl för sjutton veta att folk kan ha fött barn eller ha problem med knäna till exempel. Eller kanske helt enkelt vill träna på sin nivå. Visst tycker jag det är bra att tränaren får en att anstränga sig mer, men inte på det här sättet.

Kanske att ett sånt beteende kan vara peppande för vissa mot slutet, men redan under uppvärmningen? Extra absurbt blev det eftersom vi befann oss på Västertorpshallen. Inte direkt det flashigaste stället att träna på om man säger på. Alla är lite lagom otränade, klädda i gamla tshirts och gympabrallor. Inte direkt typen som speglar sig istället för att träna, eller som vill ha ett stenhårt och aggressivt träningspass.

K väste frågande om vi skulle gå men först tyckte jag vi kunde ge honom en chans. Jag behövde verkligen träna. Men bara någon minut senare tog vi våra vattenflaskor och handskar och smet mot dörren. Båda väntade vi oss glåpord för att vi stack, men antagligen såg han oss inte för han var verkligen typen som skulle ha reagerat så.

Vi klagade i receptionen och tack och lov var han bara en vikarie. Deras sistahandsval dessutom. Nästa måndag är förmodligen den vanliga tränaren igen och vi kan se fram emot något mycket bättre och roligare.

Det var synd på träningen som sagt, men samtidigt kändes det väldigt bra att vi faktiskt gick därifrån. Att vi inte slösade tid och energi på något så negativt som det här passet kändes. Jag undrar om fler gjorde detsamma sen.

Extra fint lejon

En fin-fin mössa kom i paket, tack snälla M/A! Byxorna passar också perfekt och han är väldigt fin i dem. Och lappen kan man pilla läääänge med :-)

Mer språkligt...

Leo har börjat säga mamma. I början trodde jag det bara var en slump men nu har både jag och andra noterat att det är kopplat till mig. Sånt värmer ett mammahjärta även om det låter som Eeee-ma eller Eeee-ma-ma-ma. Men det är väl en blandning mellan Emma och mamma :-)

Annars säger han mest da-da-da med väldigt glad röst medan han leker, alternativt ett ivrigt häddä när han undersöker något extra noga. Han brukar också gnola Mmmmm när han är på väg att somna, särskilt i vagnen.

Vad hände med reflektionen?

Jag läser en bok där författaren konsekvent använder ordet reflexion i betydelsen "att reflektera över något". I mina öron (ögon? jag läser ju...) så är stavningen reflexion kopplad till fysik: spegelbilder och ljusreflexioner medan jag skulle välja reflektion om jag menade att fundera över något. I det fallet känns det helt fel att använda reflexion.

Men när jag söker på NE och wikipedia verkar ordet reflektion bara länka direkt till reflexion, och där bara förklaras med just fysiken. Har jag fel om skillnaderna mellan reflexion och reflektion? Eller börjar ordet reflektion att försvinna?

Är det isåfall ett symtom på ett samhälle där vi slutat reflektera och istället bara avger reflexioner? ;-)