Träning ska inte vara kul tydligen

Jag vet inte hur många blogginlägg jag formulerat i huvudet på väg till och från jobbet, men inte hunnit/orkat med att lägga ut sen. Jag måste verkligen försöka begripa hur man gör för att blogga från mobilen. Det står att man ska skicka ett mess men det händer ingenting när jag gör det :-(

Nåja. Innan jag lägger ut de senaste dagarnas bilder så måste jag ju berätta om gårdagens försök till träning. Istället för den välbehövliga fysiska träningen blev det ett kanske lika välbehövligt pass i ta-ingen-skit!

Jag och min sparringpartner K begav oss till samma boxpass som vi gått för ett par tre veckor sen. Den gången var det otroligt jobbigt men också väldigt roligt! Vi skrattade och svettades och var väldigt nöjda efteråt. Men den här gången fanns inte den vanliga tränaren på plats. Istället gick en spännig, lätt obehaglig snubbe omkring och skrek att vi skulle skynda på att hämta mitzar. Det blev inte bättre.

Jag har aldrig lämnat ett pass redan under uppvärmningen. Jag har aldrig ens tänkt tanken. Men när ledaren konstant skriker meningar som "skratta inte, ni är här för att träna", "ta i mer" eller "spegla er inte flickor, det här är träning" då är det faktiskt inte särskilt roligt. Han gick hela tiden omkring och korrigerade folk, fast vi bara stod på led och värmde upp. Han justerade avstånden mellan alla och ena gången skulle man stå närmre, andra gånger längre ifrån. Det kändes som han gjorde det bara för att på något vis markera vem som bestämde.

Och så det eviga skrikandet. När han var på mig om att hoppa högre var jag på vippen att fräsa att visst kan jag göra det, men då får han också räkna med en pöl på golvet. En tränare ska väl för sjutton veta att folk kan ha fött barn eller ha problem med knäna till exempel. Eller kanske helt enkelt vill träna på sin nivå. Visst tycker jag det är bra att tränaren får en att anstränga sig mer, men inte på det här sättet.

Kanske att ett sånt beteende kan vara peppande för vissa mot slutet, men redan under uppvärmningen? Extra absurbt blev det eftersom vi befann oss på Västertorpshallen. Inte direkt det flashigaste stället att träna på om man säger på. Alla är lite lagom otränade, klädda i gamla tshirts och gympabrallor. Inte direkt typen som speglar sig istället för att träna, eller som vill ha ett stenhårt och aggressivt träningspass.

K väste frågande om vi skulle gå men först tyckte jag vi kunde ge honom en chans. Jag behövde verkligen träna. Men bara någon minut senare tog vi våra vattenflaskor och handskar och smet mot dörren. Båda väntade vi oss glåpord för att vi stack, men antagligen såg han oss inte för han var verkligen typen som skulle ha reagerat så.

Vi klagade i receptionen och tack och lov var han bara en vikarie. Deras sistahandsval dessutom. Nästa måndag är förmodligen den vanliga tränaren igen och vi kan se fram emot något mycket bättre och roligare.

Det var synd på träningen som sagt, men samtidigt kändes det väldigt bra att vi faktiskt gick därifrån. Att vi inte slösade tid och energi på något så negativt som det här passet kändes. Jag undrar om fler gjorde detsamma sen.